Om drygt två veckor är det dags för Stockholm+50, högnivåmötet som Sverige står värd för ihop med Kenya, och som hålls precis femtio år efter FN:s allra första miljökonferens ägde rum, Stockholmskonferensen 1972.
För den som bättre vill förstå bakgrunden till konferensen finns mycket att läsa, både på nätet och i tidningar. Men förstås också i många olika böcker.
Tre titlar som Bokdjuret varmt kan rekommendera är följande:
Ögonblick – från ett halvsekel i UD-tjänst av Sverker Åströms (Lind & Co, 2003, med nyutgåva 2012).
Ett helt kapitel i boken handlar om hur Stockholmskonferensen 1972 kom till. Sverker Åström, en av Sveriges främsta diplomater genom tiderna, skriver här bland annat om hur det var han själv och kollegorna på den svenska FN-delegationen i New York som beslöt – helt ”utan instruktion från Stockholm” – att 1967 lägga fram ett förslag om att en stor FN-konferens borde hållas i början av 1970-talet i syfte att främja samarbete mellan länderna om skydd av miljön. Därmed var bollen satt i rullning.
Som Bokdjuret skrivit om tidigare är detta kapitel på 21 sidor förmodligen det viktigaste som går att läsa inför Stockholm+50.
Where on Earth Are We Going? av Maurice Strong (Vintage Canada, 2001).
Sverker Åström var också den som lyckades övertala kanadensaren Maurice Strong, som vid tillfället var chef för Kanadas biståndsorgan CIDA, att gå in som generalsekreterare för Stockholmskonferensen. Värvningen, som formellt gjordes av Olof Palme i ett telefonsamtal till Kanadas premiärminister Pierre Trudeau, ses enligt många som en av anledningarna till att konferensen blev så pass lyckad som den blev. Åström skriver exempelvis i sin bok att Strong med sina många goda egenskaper var ”den idealiske organisatören av det stora och utomordentligt komplicerade företag som en världskonferens innebär”.
Maurice Strong kom in som generalsekreterare 1970. I sin bok skriver han bland annat om hur ett av de viktigaste mötena inför Stockholmskonferensen hölls på ett motell utanför Genève i juni 1971. Det var där som 27 ledande experter och beslutsfattare från en rad olika länder lyckades hamra fram en framkomlig väg i hur man skulle se på frågan om miljö kontra utveckling. Vid den här tiden var nämligen många utvecklingsländer skeptiska till konferensen och oroliga över att de rika länderna i världen skulle använda strängare miljöregler som ett sätt att hindra de fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Det här var ”the biggest single threat to the conference”, skriver Strong, som därefter i boken förklarar hur man med diplomatisk finess lyckades komma runt detta dilemma och i stället fick alla att arbeta mot samma mål.
From Stockholm to Johannesburg and beyond – The evolution of the international system for sustainable development governance and its implications av Lars-Göran Engfeldt (Regeringskansliet, 2009, verkar inte finnas att köpa längre, men en sammanfattning finns här, och boken borde gå att låna/fjärrlåna från biblioteket).
För den som verkligen vill grotta ned sig i detaljerna så är Lars-Göran Engfeldts bok ett bra tips. Engfeldt, som också skrivit Diplomati i förändring: i UD:s tjänst 1965-2009 (Ekerlids), går i den här tegelstenen igenom vad som hände både inför, under och efter Stockholmskonferensen 1972, samt också hur allt detta ledde fram till den efterföljande Riokonferensen 1992 och Johannesburgkonferensen 2002.
Ett intressant stycke om just Stockholmskonferensen lyder så här i boken:
In accepting the Swedish proposal, the UN took on a vast new cross-sectorial area, the human environment, for international cooperation at the highest global political level. Environmental diplomacy was born as a new and distinct type of diplomacy. Broad agreement was secured that concrete action should be the centerpiece of the global conference to be convened in Stockholm in 1972, and not, as in the past, scientific discussions.
Värt att notera är att Lars-Göran Engfeldt dedicerar boken till just Sverker Åström och Maurice Strong – ”in deep gratitude for their visionary and inspiring leadership, and unique accomplishments in their service of our Only One Earth”.
Only One Earth var också mottot för Stockholmskonferensen 1972.
Några andra hyggligt nya böcker på området som också varmt kan rekommenderas och som Bokdjuret recenserade förra året är följande tre titlar, som alla på olika sätt ger en bra överblick över hur miljödebatten gestaltade sig tiden innan det att Stockholmskonferensen ägde rum.
Tyst vår av Rachel Carson (Volante, 2021, nyutgåva, originalet kom på engelska 1962 och i svensk översättning 1963) – läs Bokdjurets recension här.
Naturen vi ärvde: en miljöresa från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman (Norstedts, 2021) – läs Bokdjurets recension här.
Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden av David Larsson Heidenblad (Nordic Academic Press, 2021) – läs Bokdjurets recension här.
