”En av 1900-talets viktigaste böcker” och dessutom ”startskottet på den moderna miljörörelsen”. Ja så beskrivs Rachel Carsons bok Tyst vår av idéhistorikern Björn Billing i en mycket läsvärd essä i tidningen Sveriges natur förra året.
Henrik Ekman är inne på samma spår i sin lika läsvärda bok Naturen vi ärvde (Norstedts, 2021):
Det går inte att överskatta betydelsen av Tyst vår. Den förändrade samhällsdebatten i grunden och när nya miljöfrågor och nya debattörer tar vid kan man nästan alltid spåra arvet från denna märkvärdiga reportagebok.
Silent spring gavs ut 1962 och översattes till svenska året därpå. Förra året kom den som vacker nyutgåva från bokförlaget Volante, i deras klassikerserie.
Det är framför allt frågan om människans överanvändning av bekämpningsmedel, så som DDT, som Rachel Carsom tar sig an i boken. Carson skriver att det gått så långt att vi fått en ”världsomspännande förgiftning av miljön”, något som i sin tur skapar ”kedjereaktioner” eftersom alla livsformer på jorden är så ”tätt sammanvävda med varandra”.
Människans önskan att bli av med vissa ogräs och vissa skadeinsekter håller helt enkelt på att ta död på betydligt mer än så, både nere i jorden och uppe på marken, i hav, sjöar och i vattendrag. För att inte tala om i luften. Carson skriver:
Detta plötsliga nedtystande av fåglarnas sång, detta utplånande av den färg och skönhet och det behag de skänker vår värld, har smugit sig över oss snabbt och försåtligt och utan att de som bor i sådana samhällen som ännu inte har drabbats ens har märkt det.
Rachel Carsons var en amerikansk författare och marinbiolog, och boken bjuder, kanske därför inte särskilt överraskande, på lika delar vackert som krångligt språk. Ena stunden går det att läsa om ”det kemiska dödsregnet” som faller ner över jorden, nästa är det de ”komplicerade kolvätenas kemiska värld” som ska beskrivas i detalj.
Som läsare, och som lekman på området, saknas det onekligen en del pusselbitar om hur det sedan gick med alla de problem som tas upp i boken. Och många siffror, rapporthänvisningar och omnämnda personer känns förstås också inaktuella och aningen passé.
Samtidigt är det påminnelsen om bokens betydelse som gör att Tyst vår än i dag är fascinerande läsning. Här finns grunden till så mycket i dagens debatt.
Rachel Carson dog i bröstcancer bara två år efter det att boken gavs ut, så hon hann aldrig uppleva det enorma avtryck som boken kom att ge upphov till.
För boken gjorde verkligen stort avtryck.
Och frågan är väl om inte boken fortfarande kan göra avtryck?
För att ta ett aktuellt exempel:
I år är det precis 60 år sedan Tyst vår gavs ut på engelska för första gången. Boken och dess budskap lär därmed på nytt komma att uppmärksammas stort världen över.
Det är också precis 50 år sedan Stockholmskonferensen ägde rum, FN:s allra första miljökonferens, som 1972 hölls i Sveriges huvudstad och som resulterade bland annat i inrättandet av FN:s miljöprogram UNEP och världsmiljödagen den 5 juni.
Nu i juni planerar den svenska regeringen dessutom för ett internationellt högnivåmöte, kallat Stockholm+50, där tanken är att ”högtidlighålla 50-årsjubiléet, men också att bidra till att öka takten i omställningen mot hållbara och gröna samhällen, fler jobb och en miljö i balans för alla, där ingen lämnas utanför”.
Intressant i sammanhanget är därför att näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) har gjort klart att ett regeringsbeslut i den infekterade frågan om en gruva i Kallak är att vänta nu i mars.
Det är det brittiska gruvprospekteringsföretaget Beowulf Mining som ansökt om att få utvinna järnmalm i området som ligger några mil utanför Jokkmokk.
Protesterna mot gruvplanerna har dock varit omfattande, bland annat har berörda samer, lokalbor samt miljö- och människorättsorganisationer krävt att regeringen avslår ansökan.
Men oavsett vad man tycker i frågan så gör den historiska kontexten att ett ja till en gruva – i alla fall just i år, just i vår – kan resultera i ett ordentligt självmål för den svenska regeringen.
Dels riskerar ju Stockholm+50 att utmålas som ett fiasko redan innan mötet ens har startat. Något man kan tänka sig att klimat- och miljöminister Annika Strandhäll inte direkt önskar.
Dels lär också statsminister Magdalena Andersson bli påmind både en och två gånger om följande citat:
Rachel Carson, författare till den banbrytande boken Tyst vår från 1962, har skrivit:
De som begrundar jordens skönhet
finner sina kraftreserver
som kommer att räcka lika länge som livet
Det finns något oändligt helande
i naturens återkommande refränger –
det betryggande i att gryning kommer efter natt,
och våren efter vinternRachel Carson var en ögonöppnare, men hon gav också hopp. Vi kan ställa till det, vi människor – men vi kan, när vi bestämmer oss, också ställa till rätta. Vi kan ställa om.
Det var nämligen vad hennes företrädare på jobbet, Stefan Löfven, sa i regeringsförklaringen så sent som 2017.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Kommande generationer lär knappast komma att förlåta oss att vi så helt avstått från all vettig omtanke om integriteten hos den natur som bär upp allt liv här på jorden.
- Den väg vi redan länge har färdats på är bedrägligt lättframkomlig, en jämn autostrada längs vilken vi färdas fram med fantastisk hastighet – men vid dess slut väntar katastrofen. Den andra vägen – den »mindre trafikerade« – erbjuder oss vår sista, vår enda chans att nå garantier för att vår jord bevaras och får leva vidare.
- Vem har beslutat – vem har rätt att besluta – för alla de oräkneliga mängder av människor som aldrig blev tillfrågade om huruvida det verkligen är sant att det bästa av allt är en värld utan insekter, även om den samtidigt blir en steril värld där man aldrig får njuta synen av en fågelvinge som rör sig i flykt?
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
