Måsteläsning inför Stockholm+50

Nästa år är det femtioårsmarkeringen av FN:s första miljökonferens. Här är boken för den som vill förstå kontexten bättre.

Foto: Anders Hellberg

För lite drygt ett år sedan gick Dagens Nyheter ut med följande nyhet:

Sveriges regering erbjuder sig att hålla ett nytt globalt toppmöte för miljön år 2022 – exakt femtio år efter världens första miljömöte i FN-regi hölls i Stockholm.

När artikeln kom kändes det förstås värt att uppmärksamma DN:s reporter på ett citat som finns med i Clas Barkmans bok Mina chefredaktörer. DN 1964–2014 (Atlantis).

Om Dagens Nyheter även denna gång tänker skicka 23 medarbetare återstår väl att se. Det är först i juni nästa år som Stockholm+50 (som FN-konferensen denna gång kallas) planeras att genomföras.

Men det som DN:s medarbetare – och alla andra som är intresserade av miljö-, klimat- och hållbarhetsfrågorna – borde passa på att göra nu, innan det där toppmötet äger rum, det är att läsa David Larsson Heidenblads bok: Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (Nordic Academic Press).


För den som inte vill köpa eller låna boken, så finns den att ladda ned gratis här.


David Larsson Heidenblad är docent i historia vid Lunds universitet, och han har på 200 sidor (och efter drygt fem års forskning) lyckats fånga ett både viktigt och spännande skede i den svenska historien, nämligen miljöfrågornas stora samhälleliga genombrott. Det här skedde 1967. På hösten. (Ja, enligt författaren kan man vara just så precis, även om åren som ledde dit förstås också spelade roll.)

Den här så kallade “gröna vändningen” som nu inträffade, den kunde enligt David Larsson Heidenblad härledas till att “specifika människor gjorde specifika saker vid specifika tidpunkter, vilket satte igång kedjereaktioner”.

Vilka de här personerna var och vad de gjorde ska inte avslöjas här. Men det verkar onekligen ha varit ett par spännande år som inföll där i slutet av 60- och början av 70-talet, när debatten intensifierades och när miljöfrågorna gick, som Larsson Heidenblad skriver, från att hanteras “som enskilda problemöar” på nationell nivå till att ses mer och mer som “överlevnadsproblem”, “sammanlänkade med varandra” och dessutom delvis hemmahörande på en global nivå.

Enligt David Larsson Heidenblad kulminerade hela det här “samhälleliga kunskapsgenombrottet i Sverige” med anordnandet av Stockholmskonferensen, som alltså gick av stapeln i juni 1972 och som samlade deltagare från i princip hela världen.

Och det här är ändå något som vi i Sverige ska vara stolta över. För det här var den första större internationella konferens som behandlade miljöfrågorna i ett brett perspektiv. I den mycket läsvärda rapporten Svensk politik för miljö och hållbar utveckling i ett internationellt perspektiv – En förhandlare reflekterar, från 2007, skriver Bo Kjellén, som tidigare var svensk chefsförhandlare och miljöambassadör, att Sverige spelade en helt avgörande roll för att konferensen alls kunde anordnas:

Själva idén om att hålla konferensen kom från svensk sida, och utan de svenska insatserna för att i FN få enighet om att överhuvudtaget hålla en konferens hade den sannolikt inte blivit av vid den här tidpunkten.


Boken Den gröna vändningen är som helhet oerhört intressant och lärorik. Den är också oväntat rolig. David Larsson Heidenblad skriver att “många av citaten hade kunnat vara direkt hämtade från vår egen tid”, något som verkligen stämmer bra. I boken går det exempelvis att läsa att det för 50 år sedan också kom anklagelser om att de som oroade sig för miljöproblemen var “väckelsepredikanter” , “miljöskrikare” och “domedagsprofeter”. Det var också diskussioner om huruvida Sverige skulle sikta på att bli “ett föregångsland” eller inte.

Som läsare tänker man faktiskt mer eller mindre efter varje sida att vänta, det här känns ju bekant, har jag inte hört det här förut, mer nyligen? Eller för att ta några exempel:

  • Statsminister Tage Erlander ska på en konferens ha sagt att det var “lätt att känna maktlöshet inför miljöproblemens storlek”. Vilket förstås påminner en hel del om Fredrik Reinfelds klassiker i samband med att Framtidskommissionen gjorde en dragning för honom: “Vad fan kan man göra, egentligen?”
  • Kemisten Hans Palmstierna ska ha pratat om att naturens räkning ännu inte presenterats, “blir den så hög att vi inte kan betala den?”. Vilket ju känns snarlikt det professor Johan Rockström brukar säga: “Planeten kan inte bjuda längre, nu börjar den skicka sina fakturor”.
  • Sten Selander, författare och ordförande för Naturskyddsföreningen, ska redan 1955 ha skrivit att människan “inlett en ny geologisk epok, den människobehärskade”. Vilket är rätt många år innan diskussionerna om antropocen startade på allvar.

Ett annat exempel i boken som är kul, är ett stycke om hur Fältbiologernas Lars-Erik Liljelund en gång i tiden riktade stenhård kritik mot Naturvårdsverkets generaldirektör Valfrid Paulsson. Det är roligt, eftersom Liljelund senare blev generaldirektör för samma myndighet.

Den då både unge och arge Lars-Erik Liljelund ska 1971 också ha riktat kritik mot den där Stockholmskonferensen som regeringen planerade att anordna året därpå. Inte minst ogillade han att allmänheten skulle stängas ute.

Men kanske har i alla fall något förändrats på 50 år. Regeringen har nämligen denna gång i ett tidigt skede låtit ungdomsorganisationer här i Sverige komma med inspel inför konferensen, och man har också gjort klart att just “de ungas roll i omställningen” ska bli ett av mötets huvudteman.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Men möjligen är det just för att miljömedvetandet i dag är så självklart som vi inte ser att det också har en historia.
  2. När Dagens Nyheter i november 1962 skrev att det var “fart på miljödebatten” avsågs diskussioner av gatu- och stadsplanering i Stockholm – inte något globalt problemkomplex.
  3. På plakaten framfördes budskap som “Döda natur är självmord”, “Välfärd är en orörd älv” och “Dina barn protesterar mot din kortsiktighet”. (Om Fältbiologernas demonstration i mars 1969, red. anm.)

Bokdjurets betyg: 5 (av 5)