Det är tydligt att Socialdemokraterna försöker plocka hem en och annan politiska poäng på det stora FN-miljömötet i juni, detta genom att koppla det till Olof Palme.
Både statsminister Magdalena Andersson samt klimat- och miljöminister Annika Strandhäll har exempelvis hörts citera slutet på det anförande (pdf) som Olof Palme höll under Stockholmskonferensen 1972:
Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.
I nästan all kommunikation från regeringen används nu också följande mening:
I år är det femtio år sedan FN:s första miljökonferens ägde rum, Stockholmskonferensen 1972, som Olof Palme var initiativtagare till.
Ja, Annika Strandhäll slog till och med fast häromdagen att mötet sker ”exakt femtio år efter att Olof Palme fick FN att börja jobba med klimat- och miljöfrågorna”.
Frågan är förstås om det där verkligen stämmer.
Nja, är väl svaret.
Ett av de intressantaste och viktigaste bokkapitel som förmodligen går att läsa inför Stockholm+50 finns med i Sverker Åströms Ögonblick – från ett halvsekel i UD-tjänst (Lind & Co).
Boken kan exempelvis köpas som E-bok för 39 kronor eller i häftad nyutgåva för 219 kronor.
Sverker Åström var under sitt liv en av Sveriges främsta diplomater. Han dog 2012, 96 år gammal. I sin bok berättar han på 21 sidor hela historien om bakgrunden till Stockholmskonferensen 1972. Bland annat om hur det var han själv och kollegorna på den svenska FN-delegationen i New York som 1967 beslöt – helt ”utan instruktion från Stockholm” – att lägga fram ett förslag om att en stor FN-konferens borde hållas i början av 1970-talet i syfte att främja samarbete mellan länderna om skydd av miljön. (Åström var vid den här tidpunkten FN-ambassadör, det vill säga chef för Sveriges FN-representation.)
Det där förslaget seglade sedan vidare genom FN-byråkratin, svenskarna förklarade sig villiga att anordna mötet, och hösten 1969, alltså samma år som Olof Palme valdes till statsminister i Sverige, beslöt FN:s generalförsamling att mötet skulle hållas i Stockholm i juni 1972.
Sverker Åström skriver i boken att regeringen hemma i Sverige till en början ”inte var särskilt informerad eller engagerad”. Han menar samtidigt att detta var någonting positivt:
Vi förstod snart att det relativa ointresset i Stockholm var en nödvändig förutsättning för arbetet. Hade svenska myndigheter och privata organisationer börjat att på allvar intressera sig och lägga sig i på ett sätt som föranlett regeringen och UD att mera noggrant följa förberedelserna och ge oss detaljerade instruktioner, hade hela vår uppgift blivit svårare och diskussionerna fördröjts. Jag tror faktiskt att det inte hade blivit någon konferens alls och i varje fall inte i Stockholm.
Så kanske är det nu därför lite magstarkt av regeringen att påstå att det var Olof Palme som var ”initiativtagare” till Stockholmskonferensen och att det var Olof Palme som ”fick FN att börja jobba med klimat- och miljöfrågorna”.
En betydligt mer rimlig analys är nog faktiskt den som Sverker Åström själv kom med, i en intervju 2009 med Per Grankvist för CSR i praktiken:
Testunden är slut. Jag reser mig, tackar men när jag tar på mig ytterrocken slår det mig att jag glömt ställa en fråga. I relation till många andra betydelsefulla händelser under din långa karriär som toppdiplomat – hur värderar du ditt arbete med att få till stånd Stockholmskonferensen under de där åren i New York i slutet av 1960-talet, undrar jag. ”Jag är inte högfärdig…” börjar Åström. ”… men om det är något som ska stå på min gravsten så är det att jag tog initiativ till Stockholmskonferensen 1972.”