Varför upplåter nyhetsmedia sina plattformar till desinformation?

Viktig fråga ställs i ny bok.

Foto: Anders Hellberg

Almedalen 2010.

Bil Sweden och Motorbranschens Riksförbund hade bjudit in Maggie Thauersköld från den då rätt stora bloggen The Climate Scam. Och så mig (då som representant för Greenpeace där jag vid den här tidpunkten var talesperson i klimatfrågor).

Foto: Ludvig Tillman

Temat, vilket väl säger en del om arrangörernas inställning till det hela, var: Klimatalarmister och klimatskeptiker – vem har mest fel?

Inför seminariet gick jag och köpte Maggie Thauerskölds och Lars Berns nyutkomna bok Chill-out – sanningen om klimatbubblan. I Thauerskölds förord kunde jag bland annat läsa att hon var väldigt tveksam till ”hypotesen att det är människans utsläpp av koldioxid som är den främsta drivande faktorn bakom dagens klimatförändring”. Dessutom påpekade hon att det snarare är “ett kallare klimat som mänskligheten borde oroa sig för”.

Thauersköld sågade i sitt förord också svensk medias klimatrapportering, inte minst eftersom ”många journalister [saknar] rätt utbildning eller bakgrund för att korrekt förmedla fakta till sina läsare”.

Maggie Thauersköld, som vid den här tidpunkten själv var copywriter och projektledare inom reklam, skrev därefter om hur hon några år tidigare ”engagerade sig i klimatfrågan” och på så sätt ”upptäckte att det saknas faktiska bevis för att människans utsläpp av koldioxid har någon väsentlig påverkan på den globala temperaturen och jordens klimat”.


Ja det är lätt att glömma bort hur klimatfrågan diskuterades för bara en 10–15 år sedan. Men det som beskrevs ovan var ofta praxis i många debatter. För fanns det en person som utgick från FN:s klimatpanel – som vid den här tidpunkten slagit fast att ”det mesta av den höjning av den globala medeltemperaturen som observerats sedan mitten av 1900-talet mycket sannolikt beror på den observerade ökningen av antropogena växthusgaser i atmosfären” – så var man tvungen att också ha med en person som hävdade att så inte var fallet. Allt för att få ett balanserat samtal, som det hette.  


Så hur är då situationen i dag egentligen? Har det blivit bättre?

Maths Nilsson, som är aktuell med boken Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten? (Roos & Tegnér), konstaterar att den internationella forskningsvärlden har satt ned foten otaliga gånger i frågan. Men tyvärr är det så, menar Nilsson vidare, att det fortsatt ändå pågår en diskussion om huruvida människan verkligen är orsaken till de klimatförändringar som vi nu ser. För de mer framträdande klimathotsskeptiska tankesmedjorna på området har nämligen inte lagt ner sina verksamheter. Och en del tidningar fortsätter gladeligen också att ge utrymme åt rena stolligheter från sina mest klickvänliga krönikörer och kolumnister. Vissa politiker ser också att det finns röster att vinna här. Och gladast av dem alla är i slutändan förstås fossilbolagen som kan fortsätta kränga olja, gas och kol.

Maths Nilsson. Foto: Sören Vilks

Nilsson är till vardags kemist inom läkemedelsbranschen, men han driver också en välbesökt blogg där han ofta tar sig an och visar hur lite substans det finns i de argument som dagens klimathotsskeptiker använder sig av. Ofta handlar det om så kallad cherry picking, som i boken förklaras med “att enbart plocka ut det som bekräftar det man vill ha sagt men utelämna allt annat”.


Med Spelat om klimatet har Maths Nilsson försökt ta ett större grepp om frågan än vad han tidigare har gjort i sina blogginlägg. Och han har också lyckats bra med det, för det här är en oerhört intressant historisk djupdykning ner i hela klimatdebatten så som den utspelat sig under de senaste dryga 30 åren.

I sin bok har Nilsson utgått från de fem utvärderingsrapporter som FN:s klimatpanel, IPCC, hittills har publicerat sedan dess grundande 1988. Och så har han utifrån dem beskrivit hur samhällsdebatten har varit runtomkring dessa tidpunkter. På så sätt kan man som läsare följa med i utvecklingen och se hur skeenden kopplar i varandra och hur argument har formats och förkastats, men också hur förvanskning av fakta har satts i system på sina håll.

Här får vi således möta många bekanta namn. Bland annat Lars Bern (som skrev boken ihop med Maggie Thauersköld och som numera mest verkar husera på högerkanalen Swebbtv vars Youtube-konto nyligen blev avstängt på grund av hatretorik mot asylsökande ungdomar). Här finns också moderaten Jan Ericson (som inte tycker det finns någon klimatkris alls, vilket gör att Ulf Kristersson då och då måste gå in och krishantera det hela när det blir för pinsamt för partiet). Och så finns här förstås dansken Bjørn Lomborg (som återkommande skriver på SvD:s ledarplats om hur det slösas enorma summor på vad han menar är meningslösa miljöåtgärder, vilket alltid brukar leda till att Anders Wijkman får ett raseriutbrott på Twitter – samme Wijkman har för övrigt fått skriva förordet till denna bok tillsammans med meteorologen och författaren Martin Hedberg).


Men fokus i Spelat om klimatet är inte, som man kanske kan tro, på Sverige, utan främst på USA och aktörerna där. Detta då det är i USA som klimathotsskepsisen har fått störst genomslag.

Och här blir det stundtals ganska svårt att hänga med i svängarna. Det blir lite ryckigt och hoppigt, och även oklart ibland vad som är den röda tråden att följa. Det är nästan så att Maths Nilsson själv kommer på det efter ett tag, för han skriver:

Ja, namnen, organisationerna och summorna bara snurrar. Det är svårt att hålla reda på allt. Detta är ändå bara en bråkdel av alla de förvecklingar och källor till potentiella intressekonflikter som finns. Det är förvånansvärt hur vissa ”akademiska experter” och tankesmedjor verkar ha ett finger med i spelet nästan överallt.


Den stora behållningen av boken är i slutändan Maths Nilssons förmåga att ändå lyckas sätta in klimatfrågan – alltså främst då klimatforskningen och klimathotsskepsisen – i ett historiskt sammanhang.

Ett stort plus är också att Maths Nilssons tydligt markerar mot de medier som än i dag inte tar frågan på allvar. Nilsson skriver bland annat:

Jag har flera gånger uttryckt mitt missnöje med att medier ger klimathotsskeptiker utrymme på sina stora plattformar. (…) Frågan handlar om varför nyhetsmedia ska upplåta sina plattformar till desinformation.

Och visst är det en viktig fråga som Maths Nilsson lyfter här.

Det har nu gått drygt tio år sedan det där seminariet i Almedalen, och positivt är ändå att den tidens klimathotsskeptiska aktörer knappt hörs längre i debatten.

Men nu finns i stället en lång rad andra aktörer, inte minst äldre krönikörer och kolumnister som mer än gärna väljer att använda sitt utrymme i media bland annat till att håna den yngre generationen och dess oro för klimatförändringarna. För bara någon månad sedan publicerade exempelvis Expressen en helt bisarr text av Elisabet Höglund (som Bokdjuret skrev om här), och att samma tidning låter Johan Hakelius gång på gång hoppa på Greta Thunberg är närmast ett mysterium, vilket bland annat följande Twitter-tråd av ETC:s chefredaktör tydliggör:

För alla som bättre vill förstå varifrån de här angreppen och det här språkbruket kommer, så är det bara att rekommendera Maths Nilssons bok.

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Redaktioner bör diskutera sitt ansvar för att falsk information sprids i dessa tider av ”fake news” – och det gäller även, tycker jag, ledarsidor som redovisar åsikter och inte fakta.
  2. Det är enkelt att slänga fram en manipulerad graf eller en detalj tagen ur sitt sammanhang, men det kan ta timmar att följa upp och kräva en lång komplex utläggning för att motbevisa densamma.
  3. ”Motståndet” handlar inte om några stackars forskare som ensamma kämpar mot en ”korrumperad övermakt” – det är långt mer än så. Det handlar om pengar, ideologi och särintressen som – i mina ögon – har fått alldeles för stor makt över demokratiska beslut.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)