Det blir ofta väldigt intressant när journalister får ett nytt område att bevaka och sedan upptäcker hur fullkomligt galet allt verkar vara här.
Ta bara Isabella Lövin som fick det där pressmeddelandet från Fiskeriverket 2003 om att inflödet av glasål från Sargassohavet minskat med 99 procent på drygt 20 år. Forskare, miljörörelse och även vissa politiker hade förstås under lång tid tjatat om problemen i våra hav, sjöar och vattendrag, men media var sällan intresserade, och fiskeindustri, myndigheter och regering tyckte ju samtidigt att allt var hållbarare än någonsin och att det därför bara var att fortsätta köra på med business as usual. Så kom då Isabella Lövin, som började gräva i fiskerifrågorna och som så småningom skrev en hel bok i ämnet som väl närmast slog ned som en bomb 2007: Tyst hav – Jakten på den sista matfisken (Ordfront förlag).
Lisa Röstlund, till vardags granskande reporter på Dagens Nyheter, har gjort en liknande resa. Den började vintern 2020, med ett tips om ohållbara kalavverkningar av de svenska skogarna i norr. Inget nytt egentligen för den som följt de här frågorna. Men för Röstlund blev det en ögonöppnare.
Sedan dess har det för hennes del blivit hundratals intervjuer och bakgrundssamtal, mängder av besök runt om i Sverige, samt hittills över 60 skogsrelaterade artiklar i tidningen.
Och nu alltså även en hel bok i ämnet: Skogslandet – en granskning (Forum).
Det är verkligen en rejäl och omfattande granskning som Lisa Röstlund har genomfört. Välresearchad också. Boken bygger på hennes många tidningsartiklar, och här finns det som bekant en hel del intressant att hämta från.
Att skogsbranschen har många problem att ta tag i, det går efter de här 300 sidorna knappast att ifrågasätta, och det blir närmast genant att i slutet av boken läsa om den nuvarande landsbygdsministern, som ny på jobbet snabbt gjorde klart att Sverige har ”världens mest hållbara skogsbruk”, som om alla de här konflikterna inte existerade.
Boken bjuder stundtals på ganska rolig läsning också. Som historien om när branschorganisationen Skogsindustrierna gjorde bort sig förra året och la 80 000 kronor på att låta Näringslivets medieinstitut försöka slå hål på Röstlunds artiklar i DN – något som mest slog tillbaka på dem själva.
Samtidigt, på minussidan, blir det lite rörigt. För när allt i boken framställs med samma ton av avslöjande och skandal, så blir det ingen direkt inbördes ordning i vad som är mest uppseendeväckande. Röstlund har exempelvis ett fantastiskt intressant spår om de fjällnära skogarna i Sverige och om den problematiska roll som Statens fastighetsverk spelar här, men hon avslutar det spåret liksom mitt i och går snabbt vidare till nästa problem, som i sammanhanget känns som en bagatell. Ja det blir (sorry) som att Röstlund inte riktigt ser skogen för alla träden.
Lisa Röstlund verkar dock inte vara ensam om detta. Och kanske är det också en av anledningarna till att det ser ut som det gör i skogsdebatten i dag, det vill säga att det ska bråkas om precis allt hela tiden. Som utomstående är det helt enkelt svårt att hänga med och förstå vad som är viktigast att förändra först – är det avverkningsmetoderna, är det skogsindustrins omättliga behov av träråvara, är det certifieringsorganens tandlöshet, är det skogsbolagens grönmålning i annonser och reklam, är det de nära banden mellan vissa forskare, politiker och industri, är det inplanterade trädarter, är det biobränsleanvändningen, är det utsläppsberäkningarna vad gäller växthusgaser, är det de för små anslagen i regeringsbudgeten vad gäller skydd och restaurering av skogsmark, är det hotet från nya gruvor eller annan infrastruktur, är det hur samerna och rennäringen ständigt körs över, är det lagar och regler, är det politiken på EU-nivå, eller är det behovet av en ny generaldirektör på Skogsstyrelsen?
Kanske är allt viktigt att ta tag i. Men en fråga som infinner sig efter att ha läst Skogslandet, är om inte chanserna att faktiskt få till någon sorts förändring borde vara större om det fanns ett tydligare fokus på en eller ett par av de viktigaste frågorna här.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Europas sista vildmark är slogan för de fjällnära skogarna här längst upp i landet – men nu går vandringslederna som han brukade guida besökarna på tvärs igenom enorma kalhyggen och raka rader av identiska tallplantor.
- I snitt tar det en halv minut från det att trädet står upp till dess att det ligger som färdigt, sorterat timmer.
- – Det måste ju vara regeringen som fått en härdsmälta som har utsett den här människan. Han verkar inte vara en myndighetsperson utan snarare en cowboy, på något vis.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
