I slutet av 2016 gjorde vi ett nummer av klimatmagasinet Effekt som hade tema kemikalier. Min kollega på tidningen intervjuade då Stefan Jarl, som 2010 kommit med filmen Underkastelsen, en hyllad dokumentär om kemikaliesamhället och dess konsekvenser.
I filmen framgick det att det i Stefan Jarls eget blod återfanns över 100 olika kemikalier, och i den där intervjun med Effekt förklarade han det hela på ett både roligt och träffande sätt:
– Då handlar det inte om en Gin och tonic, utan det är en jävla blandning av kemikalier med dokumenterad skadeeffekt på kropp och hälsa.
Stefan Jarl, i dag 80 år gammal, är just nu aktuell med En engagerad dåres näst sista suck (Ordfront förlag).
Det är en riktig liten pärla till bok på bara 200 sidor, uppdelad i korta kapitel som går både snabbt och smidigt att ta sig igenom.
Men vad är det då för en bok? Stefan Jarl skriver själv på sin blogg:
Jag har fått frågan om detta är mina memoarer men det är det definitivt inte. Det är berättelser, reflektioner och en och annan anekdot under 60 år i den s.k. filmbranschen.
Ja här finns verkligen en hel del av berättelser och anekdoter med: om uppväxten, om viktiga ögonblick i karriären, om jobbiga men samtidigt lärorika misstag som gjorts, om vänner som kommit och gått, eller dött. Men det hela är alltså smart uppblandat också med lite mer allmänna reflektioner: om den svenska och internationella filmindustrin, om samhället vi lever i, och om livet i största allmänhet.
Mycket i boken är precis som det där citatet Stefan Jarl hade med i Effekt: både roligt och träffande.
Miljöfrågorna dyker förstås också upp lite här och där. Förutom Underkastelsen så finns ju även filmer som Naturens hämnd (1983), och Hotet/Uhkkadus (1986) med i Stefan Jarls bagage.
Några djupare analyser på området blir det dock inte i boken tyvärr, annat än att det suckas en del över politikens oförmåga att lösa miljöproblemen, liksom åt det kapitalistiska systemet som hela tiden sätter käppar i hjulet när det väl ska göras försök.
Ett av de mer intressanta styckena i boken kommer i stället när själva filmskapandet diskuteras, och detta med exemplet David Attenboroughs dokumentärfilm Ett liv på vår planet. När Stefan Jarl ser den blir han så ”emotionellt och intellektuellt förkrossad” skriver han, att han måste stanna filmen ungefär halvvägs och ta en paus. Men precis när han sätter på filmen igen slår Attenborough in på ett mer optimistiskt spår om att det fortfarande går att ställa om, varpå Stefan Jarl konstaterar att filmen därför har en ”perfekt struktur”.
Särskilt mycket skryt är det glädjande nog inte i boken. Det hade det förstås annars kunnat vara, för Stefan Jarl har kammat hem en rejäl hög med priser och utmärkelser genom åren. Nej, det är en ganska lågmäld historia det här, och den som i boken faktiskt lyckas förklara vem Stefan Jarl är bäst är inte han själv utan i stället Henning Mankell. I ett sorgligt men fint mejl från Mankell som återges i boken går det bland annat att läsa:
Det har varit en svår sommar och snart ska jag väl in i behandlingar igen. Men jag tänker ofta på dig, din integritet och den enorma vilja du har att aldrig ge upp eller vare sig besegras. Och får faktiskt skrivlust.
Integritet. Enorm vilja. Aldrig ge upp.
Ja, Stefan Jarl är nog, precis som titeln på hans bok också gör klart, något av en engagerad dåre. Och sådana behöver världen definitivt fler av.
Tre minnesvärda citat från boken:
- »Människan som slutgiltig deponi för industrins kemiska gifter«, minns jag att han sa. »Fantastisk idé.« Men han tackade ändå nej. Ingen skulle vilja se en så otäck film, sa han.
- »Åt helvete med enkla ämnen«, skrev Gustave Flaubert en gång. Ibland måste man ta risken att göra det svåra utan att tänka på »den stora publiken«.
- Gång på gång har jag frågat mig om min uppfattning om konsten som ett vapen i kampen för ett bättre samhälle fungerar.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
