Det är intressant hur vissa debatter liksom aldrig verkar vilja ta slut.
Bara för några dagar sedan var det exempelvis en debattartikel i Dagens Nyheter där det argumenterades för att det var bra att kalhugga svenska skogar då detta påminner om naturliga bränder i skogen.
I en kritisk replik argumenterades det för att så inte alls var fallet:
Det är betydande skillnader mellan en skogsbrand och kalhyggen. När det brinner blir alla träden kvar, en del hårt brända, andra levande.
Ungefär samtidigt som de här debattartiklarna publicerades gavs en ny bok ut: Naturen vi ärvde – En miljöresa från tyst vår till het sommar (Norstedts). I boken går författaren och journalisten Henrik Ekman igenom vad som hänt på miljö-, klimat- och hållbarhetsområdet årtionde för årtionde ända sedan 1960-talet, främst i Sverige men även internationellt. När Ekman kommit in på 1970-tal skriver han:
Om och om igen hävdade skogsmännen att ”vi härmar bara naturens egen förnyelse”. Men de kalhyggen som togs upp på sjuttiotalet liknade inte på minsta vis det landskap som en brand lämnar efter sig. Elden kalhugger sällan.
Ja Naturen vi ärvde är fascinerande läsning för den som är intresserad av de här frågorna. Inte minst i att den alltså hjälper läsaren att sätta in dagens debatter i ett historiskt sammanhang.
I dag är exempelvis samhällets fokus väldigt mycket på klimatfrågan, men så har det verkligen inte alltid varit. I ett tänkvärt stycke skriver Ekman:
Det blev många artiklar om kol de där åren under tidigt åttiotal. Vad som slår mig när jag går tillbaka och läser dem är att där inte står ett ord om kolets roll för växthuseffekten. Allt handlar om svavel.
Även debatten om biltrafikens utsläpp handlade fortfarande mest om de gamla klassiska ämnena bly och koloxid, inte koldioxid.
Henrik Ekmans eget naturintresse började i tidig ålder som barn, och som journalist har han följt de här frågorna i nästan ett halvt sekel, så han vet onekligen vad det är han skriver om i boken, det är rakt igenom kunnigt och researchen känns gedigen.
I dag arbetar Ekman på SVT som inköpare av internationella naturfilmer för programmet Världens natur. Många känner nog igen hur han låter i och med att han brukar vara den svenska berättarrösten i dessa filmer. Ett tips annars är att lyssna på hans sommarprat i P1 från i juli i år, som till stora delar utgår från den nya boken. I både radioprogrammet och i boken visar Ekman förtjänstfullt att det faktiskt finns många positiva tecken i världen i dag, trots pågående klimatkris och pågående massutdöende bland djur- och växtarter. ”Engagemang och insatser ger resultat”, som han uttrycker det i bokens förord.
Naturen vi ärvde är som bok kanske lite i längsta laget. Men det är många frågor och många viktiga händelser genom åren som Ekman vill få med, så att han har haft svårt att korta ned det hela blir ändå begripligt.
Samtidigt är det några viktiga delar som saknas. Ekman skriver exempelvis en hel del om politikerna som verkat på området, inte minst Sveriges miljöministrar genom åren. Men han utelämnar helt Miljöpartiets intåg i regeringen 2014, och nämner inte alls partiets fyra miljöministrar, vilket i sammanhanget blir lite märkligt.
En annan fråga som konstigt nog lyser med sin frånvaro är den långa kampen om Ojnareskogen på Gotland. När striden pågick som bäst kommenterade exempelvis Björn Risinger, som då var generaldirektör för Havs- och vattenmyndigheten, på Twitter att ”Kalkbrottet i Bunge kan bli största enskilda förlusten för svensk naturvård senaste decenniet”.
Samma sak också med det statliga energibolaget Vattenfall, och dess uppköp respektive försäljning av kolkraftverk och brunkolsdagbrott runt om i Europa. Det var ju en av de mest omdebatterade frågorna i Sverige under 2000- och 2010-talet, men nämns inte här.
På det stora hela är Naturen vi ärvde ändå en mycket intressant och läsvärd bok. Och för den som vill dyka ned i historien ännu mer så gör den sig alldeles utmärkt ihop med David Larsson Heidenblads bok: Den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (Nordic Academic Press). Den boken fokuserar på en minst sagt avgörande period i Sverige i slutet av 1960-talet, och när Bokdjuret recenserade den tidigare i år så fastnade vi just för Larsson Heidenblads kommentar om att många av den tidens citat ”hade kunnat vara direkt hämtade från vår egen tid”.
Som sagt, det är intressant hur vissa debatter liksom aldrig verkar vilja ta slut.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Striden hade pågått länge. I själva verket föddes den svenska naturvården till stor del ur kampen om älvarna.
- Naturen svarar om vi vidtar åtgärder för att förbättra miljön. Men det kan ta tid.
- Enbart Dagens Nyheter hade sex fotografer, en tecknare och 17 skribenter som rapporterade och kommenterade. (På Stockholmskonferensen 1972, FN:s första miljökonferens, red. anm.)
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
