I början av september anordnades det en särskild debatt i riksdagen. Den handlade om klimatläget efter IPCC:s nya rapport.
Representanter från samtliga partier var på plats i kammaren, och inte oväntat var ord som ”framtid”, ”hållbarhet” och ”ansvar” vanligt förekommande. Det här handlar ju, för att ta några ytterligare citat från debatten, om att ”rädda klimatet”, om att ”förhindra en verklig klimatkatastrof” och om att ”lösa mänsklighetens ödesfråga”. Det som krävs nu, var det en av politikerna som sa, är ”en omställning av hela vårt samhälle”.
Ändå uppmärksammades den där riksdagsdebatten knappt alls i media.
Konstigt?
Nja. Både och.
I den nya boken Klimat och moral – nio tankar om hettan (Natur & Kultur) finns ett intressant stycke med som på sätt och vis förklarar varför denna debatt inte gjorde något större avtryck:
Hållbarhetspolitiken är radikal på en retorisk nivå, framför allt i övergripande politik, i konventioner och direktiv – men i genomförandet möter den en värld av motstånd. Det blir en reformagenda som inte tillåts utmana produktionssystem, ekonomiska drivkrafter, maktrelationer eller acceptans bland medborgarna.
På så vis lever vi nu med parallella verkligheter.
Och visst är det så. De där parallella verkligheterna har vi nog alla stött på i olika sammanhang under de senaste åren. Att utsläppen av växthusgaser måste minska både mycket och snabbt är ju i princip alla överens om i dag, men föreslås det sen exempelvis en skatt på ett par hundralappar för att få ner utsläppen från flyget (eller annan åtgärd på valfritt område), ja då blir det ett jävla liv.
Och det är väl därför ingen tillfällighet att Greta Thunberg i sitt senaste tal nere i Milano i förra veckan sa:
Build back better. Blah, blah, blah. Green economy. Blah blah blah. Net zero by 2050. Blah, blah, blah. This is all we hear from our so-called leaders. Words that sound great but so far have not led to action.
Det är författaren och kritikern Magnus Linton, till vardags verksam som redaktör vid Institutet för framtidsstudier, som har bett ett antal forskare vid institutets program Klimatetik och framtida generationer, plus ytterligare några externa röster, att skriva varsin essä om klimatfrågan. Antingen om ett ämne inom detta område ”där de funnit det kända tänkandet outvecklat” eller helt enkelt ”präglat av felbeslut”.
Och resultatet finns nu alltså att läsa i Klimat och moral – nio tankar om hettan, en bok på knappt 300 sidor.
De nio texterna i boken är helt klart intressanta och har en välkommen bredd i vilka frågor som tas upp. Samtidigt är de ganska svåra, och det är (i alla fall för den som inte dagligen brukar ha filosofhatten på) inte lätt alla gånger att följa med i de olika resonemangen. Som exempel kan man ta Magnus Lintons egen förklaring till vad de olika kapitlen tar upp:
– Det blev en rad för mig rätt oväntade slutsatser om bland annat långsamt våld, klimaträttvisans ansvarslogik, reproduktionens dilemman, artchauvinism, tidssorteringens moraliska relevans, ekologisk leninism och inte minst behovet av politiskt potenta system som skyddar oss från oss själva.
Att förlaget försöker sälja in boken med att ”författarna vänder sig till en bred allmänhet” ska man nog därför ta med en nypa salt.
Att det är en antologi gör det samtidigt enkelt att hoppa vidare om man fastnar någonstans. Och boken som helhet fyller ändå sitt syfte väl i att väcka en hel del nya tankar till liv. Som sista kapitlet slår fast så är ju många etiska spörsmål i klimatdebatten ”mycket besvärligare än de kanske verkar från första början”.
Boken är också värd att läsa för att den inte innehåller de ”vanliga” tyckarna i klimatdebatten, som ofta gör det väl lätt för sig: exempelvis naturvetarna (allt löser sig om vi bara minskar utsläppen med x procent), inspiratörerna (allt löser sig med ny teknik och positivt tänkande), domedagsprofeterna (ingenting kommer att lösa sig), eller politikerna (endast vår politik kommer att lösa detta).
Kanske är inte just det här filosofgänget heller världsbäst på att hitta rätt vägar framåt, men de försöker i alla fall ge sig på att problematisera några av de vägval som mänskligheten just nu står inför, vilket fler borde göra.
”Att skapa sig en hållbar hållning om hållbar utveckling är inte lätt”, konstaterar Linton själv i en inledande text i boken. Och därför är det viktigt, menar han vidare, att våga pröva ”grunderna till de ofta slentrianmässiga idéerna som präglar diskussionen om klimat, etik och framtid”.
I det har han förstås helt rätt.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Alla människor har en moral, men när vi ombeds nämna en mer stabil förutsättning, själva utgångspunkten, för den egna etikens uppbyggnad blir det ofta svårt – och snart börjar konstruktionen svaja.
- Många av nutidens aktörer använder sig strategiskt av framtiden som en dumpningsplats för negativa konsekvenser av nutida aktiviteter. Själva tiden blir ett politiskt redskap – ett sätt att avpolitisera det som egentligen borde vara nuets problem och uppgift.
- Valet av rätt klimatpolitik handlar om att jonglera med flera värden för att hitta det bästa, eller minst dåliga, sättet att tillmötesgå så många värden som möjligt – efter att man kollektivt kommit fram till hur mycket vi bryr oss om vart och ett av dem.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
