Det har gått fort ändå. Hur vi liksom har behövt förändra vårt sätt att prata om klimatförändringarna.
Länge var det djuren som var i fokus, som isbjörnarna.
Sen var det människorna i världens fattigaste och mest utsatta länder.
Nu inser vi plötsligt att även vi tillhör de som drabbas.
Alltså vi här uppe i Sverige, vi som bor i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Också vi får nu vår beskärda del av sådant som värmeböljor, torka, vattenbrist, skogsbränder, skyfall, översvämningar, stormar, ras och skred.
Och det kommer, i alla fall som det ser ut just nu, bara att bli värre med tiden.
Jens Liljestrand fångar det där bra. Den där insikten i att det är för sent att vända tillbaka till det som en gång var; insikten i att vi inte längre kan blunda för problemen eller köpa oss fria från dem; insikten i att väl ingen av oss egentligen är tillräckligt förberedd, utbildad eller tränad inför det som nu är på väg att ske; och förstås också insikten i att framtiden därför kommer bjuda på så oändligt mycket av sorg, smärta, död och allmän djävulskap.
I sin nya bok Även om allt tar slut (Albert Bonniers förlag) – enkelt beskrivet en klimatroman som är uppdelad i fyra sammanlänkande berättelser om drygt hundra sidor var – återkommer Liljestrand exempelvis flera gånger till det där jobbiga tankeexperimentet: att de globala värmerekord sett till årsmedeltemperatur som dagens unga får uppleva i dag, mycket väl kan komma att höra till de kallaste år som de får vara med om under sina liv.
”Bästa tiden i livet men det visste man ju inte då”, är en mening som sammanfattar det där rätt bra, även om den i boken sägs i ett helt annat sammanhang.
Ja Liljestrand gör ett utmärkt jobb när han låter den där polletten trilla ned hos sitt tragiska men också mycket minnesvärda persongalleri i boken, och hur han sedan skildrar några av de vanligaste sätten att svara upp mot detta, det vill säga i form av panik, förnekelse, missriktad handling eller kallt accepterande.
Så här välbekant frustrerat kan det exempelvis låta, i detta fallet när skolans slentrianmässiga undervisning kommer på tal:
Men ingenting om katastrofen, den verkliga katastrofen. Ingenting som förberedde de slött antecknande eleverna på ett liv i ett tillstånd av konstant, kaotisk flykt undan civilisationens sönderfall. Ingenting om lidandet.
Stycket ovan hade förstås lika gärna kunnat handla om media, om politiken, näringslivet, eller om forskningen.
Samtidigt lyckas Jens Liljestrand i sin bok också fånga människans exceptionella förmåga att hela tiden anpassa sig, vänja sig och gå vidare. Att helt enkelt fortsätta på som vanligt, medan världen bokstavligt talat brinner runt omkring.
This is fine, liksom, som den där tecknade hunden säger.
Några av berättelserna i Jens Liljestrands bok känns visserligen lite väl uppdiktade och långsökta. Men just den där återkommande galenskapen hos karaktärerna är oerhört intressant att följa. Alltså det där dubbla tänkandet, som att vi ena sekunden klagar på klimatförändringarna och på samhällets kollaps, för att i nästa sekund själva bete oss som svin mot andra, bara tänka på oss själva, på likes och på personlig framgång, och sedan som pricken över i:et förstås också köpa flygbiljetter utomlands för hela familjen för att åtminstone en stund kunna få slippa undan allt elände på hemmaplan.
Jens Liljestrand blir faktiskt lustigt nog själv något av en parodi på detta. För här har han ju skrivit en bok som ger honom en fantastisk plattform att prata om klimatkrisen och om människans handlingsförlamning. Men när det är dags för intervju – som den närmast obligatoriska succéintervjun i Expressen häromveckan, som väl kan antas följa på grund av att Liljestrand är medarbetare och före detta biträdande kulturchef på tidningens kultursida – ja då pratar Jens Liljestrand allra mest engagerat om hur mycket pengar han tror sig tjäna på boken som nu sålts till snart 20 länder, samt om sitt nya hus, om sin nyvunna ekonomiska frihet, om hur det framöver blir mer champagne.
This is fine, liksom.
Tre minnesvärda citat från boken:
- »Varför har inte klimatfrågan varit huvudämnet i varje tv-sänd politisk debatt sen åttiotalet?«
- Det är där vi befinner oss, säger hon, i denna senkapitalistiska postpostmoderna dekadens, en perverterad värld där södra halvklotet härjas av svält, krig och kaos medan en global elit i nord ackumulerar förmögenheter som gör att vanliga västerlänningar förväntar sig en livsstil som skulle kräva tjugo jordklot för att räcka till för alla.
- »Vi måste lära dem att det värsta inte är vad naturen kommer göra mot oss. Det värsta är vad vi kommer göra mot varandra.«
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
