Konsten att inte stå på någons sida

Det är intressant att följa Erik Fichtelius tankar om nyhetsjournalistikens gränser och de många dilemman som kan uppstå för en reporter.

Foto: Anders Hellberg

Att det råder viss oenighet kring vad bra journalistik egentligen är och vad det journalistiska uppdraget går ut på är knappast någon hemlighet. Det är frågor som har diskuterats fram och tillbaka i flera hundra år.

“Nyheter är ingen vetenskap, det är magkänsla” konstaterar exempelvis Erik Fichtelius i sin nya bok Äkta nyheter: journalistik i demokratins tjänst (Fri tanke) – vilket väl rätt bra belyser svårigheterna med att hitta en gemensam grund att stå på.

Samtidigt finns det förstås en rad viktiga regler att förhålla sig till, många som det ändå får sägas råda en något så när enighet kring.

Konsekvensneutralitet är ett begrepp som Fichtelius själv formulerat, tänkt att sammanfatta en del av det viktigaste. Det går ut på att “nyhetsreportern efter bästa förmåga ska rapportera det som är sant och relevant utan hänsyn till vem eller vad som gynnas eller drabbas av nyheten“.

Reportern får alltså inte ha en dold agenda eller ha som mål att pracka på andra sina egna åsikter.

I korthet kan man säga att det är detta som Erik Fichtelius menar skiljer äkta nyheter från sådant som falska nyheter, propaganda, lögner och alternativa fakta.


Men riktigt så enkelt är det inte. Fichtelius, som är en av Sveriges mest erfarne journalister, har i sin bok samlat en rad exempel på intressanta dilemman, sådant som han antingen själv varit med om, eller sådant som han under sitt yrkesliv har kunnat följa på håll.

För ta frågor om rikets säkerhet. Eller hot som uppstår mot journalisten själv, mot dennes familj eller mot någon som exempelvis har tagits som gisslan. Eller sådant som går emot det demokratiska samhällets viktigaste grundprinciper. Ja det finns en hel rad med fall där det plötsligt blir klurigt att som journalist rapportera helt som vanligt, alltså utan hänsyn till vem eller vad som gynnas eller drabbas av nyheten.

Fichtelius bok är fylld av just sådana exempel, på både tydliga och otydliga gränsdragningar inom journalistiken, åtföljda av både roliga och tänkvärda anekdoter som ofta kretsar kring olika intervju- eller jobbsituationer, något som gör boken mycket läsvärd för alla som är intresserade av ämnet.


Men hur är det då med en fråga som klimatfrågan?

Erik Fichtelius kommer in på detta i ett av kapitlen när han skriver om hur Dagens Nyheter lät den svenska klimataktivisten Greta Thunberg vara gästande chefredaktör en dag i december förra året.

Fichtelius verkar inte direkt imponerad över tilltaget. Han skriver att DN den här dagen tog på sig ett “aktivistiskt uppdrag”, och förklarar vidare:

Fakta – inte åsikter. Det var DN noga med att återkomma till. Men ändå fanns värderingar med i bilden. De låg förstås i urvalet av teman, ämnen och artiklar. Varje artikel kunde säkerligen sägas vara faktabaserad. Men helheten – en dagstidning där allt, till och med annonserna, handlade om klimathotet – blev ändå uttryck för en åsikt. Det ligger förstås i varje utgivares frihet att uttrycka en sådan åsikt. Men det är knappast vad som menas med en konsekvensneutral nyhetsförmedling. Hur behjärtansvärd och skickligt genomförd man än kan tycka att DN:s satsning var så är det inte att betrakta som en journalistik där rapportören står neutral i förhållande till vad som gynnas eller drabbas.

Det här är förstås en superintressant diskussion. Och det är därför synd att Fichtelius ger den så lite utrymme (i alla fall i jämförelse med hans väldigt långa genomgång av de journalistiska dilemman som uppstod för den amerikanska presskåren i samband med Grisbuktsinvasionen på Kuba 1961).

För det finns så klart också mycket kring detta ämne som det vore spännande att få höra Fichtelius utveckla sina tankar kring.

Ta Alan Rusbridger som exempel. Han var chefredaktör på The Guardian mellan 1995 och 2015, och i boken News and How to Use It – What to Believe in a Fake News World, som kom förra året, skriver han bland annat så här om klimatfrågan:

The greatest long-term crisis of our time is, naturally, the greatest challenge for the news. How can it be reported accurately? What attitude should a newsroom take? What proportion of the news should be dedicated to it?

Det där är frågor som många inom media brottas med i dag, inte minst här i Sverige. (Grisbuktsinvasionen 1961 kanske inte lika mycket.) Det är därför synd att Erik Fichtelius inte ger klimatfrågan ett större utrymme i sin i övrigt mycket läsvärda bok Äkta nyheter.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Journalisten ska inte stå på någons sida, det är det som är poängen med uppdraget och yrkesrollen.
  2. Det är också en återkommande retorisk figur att anklaga etablerade medier för att sprida fake news, just det dessa alternativmedier ägnar sig åt själva.
  3. Bofors blev ett indiskt skällsord, och skulle till och med bli ett verb på en massa olika indiska dialekter; to do a Bofors, att betala en muta.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)