En motberättelsernas mästare

När David Jonstad försöker frigöra sig från den globala marknadens grepp, ja då vill man veta hur det går.

Foto: Anders Hellberg

George Monbiot har en intressant spaning i sin bok Ur ruinerna (Leopard förlag). Han skriver här att människan sitter fast i skiten så som vi gör i dag, till stor del på grund av “vårt ödesdigra misslyckande med att utveckla effektiva motberättelser”.

Monbiot menar exempelvis att dagens politiska partier mest bara försöker “rucka på de befintliga berättelserna, vilket förklarar varför de framstår som slappa, oengagerade och kraftlösa”. Folkrörelserna kommer å sin sida och bombarderar oss med “tusen berättelsefragment” om hur världen kan bli bättre, vilket blir till en “obegriplig kakafoni” för alla som befinner sig på utsidan.

“Inget kan förändras”, skriver Monbiot vidare, “utan en ny berättelse som är positiv och prepositionell, snarare än reaktiv och oppositionell”.


David Jonstad. Foto: Maria Hansson.

En person här i Sverige, som ändå måste sägas ha gått in på allvar för att försöka skapa en effektiv motberättelse, det är författaren, journalisten och föreläsaren David Jonstad.

När hans förra bok kom häromåret skrev Helena Granström en recension i Expressen där hon var inne på just detta:

Att “Jordad” inte enbart erbjuder teoretisk samhällsanalys, utan också är Jonstads personliga berättelse om en flytt från stad till landsbygd, är följdriktigt: det enda sättet att få en kritik av den industriella civilisationen att vara något annat än en intellektuell övning, är att i någon mån göra sin kroppsliga försörjning oberoende av dess maskineri.

I sin nya bok Meningen med landet: min väg till ett jordat liv (Ordfront förlag) är David Jonstad återkommande inne på just detta. “Det räcker inte att tänka att man ska ha en annan inställning, den måste odlas genom träning och nya vanor” skriver han bland annat. Och i slutet av boken blir det här också ett av Jonstads allra viktigaste medskick:

I detta finns kanske kärnan i min livshållning: att så långt det är möjligt kliva ur de snäva ramar som vårt konsumtionsstressade samhälle har satt upp för hur vi ska leva våra liv. Den mest effektiva befrielsestrategin för mig har varit att frigöra centrala delar av min existens från den globala marknadens grepp. Det har gett mig ett större rörelseutrymme och därmed en större makt över mitt liv. Något som i sin tur har öppnat upp tanken – det har blivit lättare att föreställa sig ett annat samhälle.


Meningen med landet är storleksmässigt en både liten och tunn bok. Men den rymmer mycket. Att som läsare få följa David Jonstad och hans familjs flytt ut på landet, med allt vad det innebär i både lyckade och misslyckade försök att komma tillrätta på gården, passa in i lokalsamhället och dessutom kunna utveckla sig själva jobbmässigt och privat, allt utan att behöva gå in i väggen, ja det är roligt, inspirerande och lärorikt.

Det hela är ju, precis som Granström var inne på, något som faktiskt sker på riktigt. Här och nu. Det är alltså inte bara en “intellektuell övning” över hur det goda livet skulle kunna se ut någon gång senare, långt där borta i framtiden.

Enda minuset i boken kommer därför när Jonstad, nu i sin iver att berätta om sitt eget köttätande vilket för hans del inbegriper både jakt på vilt och slakt av de egna djuren på gården, känner sig tvungen att flera gånger liksom tvåla till alla som kallar sig själva för vegetarianer. Jonstad skriver bland annat om hur onaturligt och oekologiskt det är med “konstgjorda proteinprodukter, odlade och tillverkade någon helt annanstans”. Och visst, den debatten behövs så klart också, för en hel del av maten på vegohyllorna kan absolut ifrågasättas både ur ett miljö- och klimatperspektiv (se exempelvis WWF:s vegoguide och köttguide på området). Men här blir det som att Jonstad önsketänker lite, för viltköttet står ju bara för två tre procent av köttkonsumtionen i Sverige i dag – och hur naturligt och ekologiskt, för att inte tala om hur miljö- och klimatsmart, är egentligen de där andra 97 procenten? Ja den diskussionen duckar Jonstad för.

Kanske är det så enkelt att det handlar om att Jonstad vill göra upp med sig själv snarare än med någon annan – alltså med den där betydligt yngre David Jonstad, han som bodde i storstaden, endast käkade vegetarisk mat och trodde att han var så himla klimatsmart.

Mycket tyder ändå på det. När han nyligen pratar med förläggaren Pelle Andersson i podden Ordfronten så var Jonstad inne på att han med sin bok inte vill komma med några moralpredikningar om vad andra ska göra. “Allt det här är något sorts utforskande, det är inte så att jag säger att det här är den modellen som vi ska ha allihopa, utan jag vill testa och se hur livet kan bli om vi gör på det här sättet”, sa han bland annat under samtalet. Och frågan är om det inte är just den attityden som gör David Jonstads berättelse till en så himla bra motberättelse.

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Det finns sådant som man bara ser om man saktar ner.
  2. Det handlar kort och gott om att rå om en plats. Så att den gagnar både oss människor och allt annat liv på platsen. Det är därför jag släpar stenar och bygger rösen åt groddjuren, skapar ängsmarker med lien, låter rishögar ligga kvar lite här och var så att igelkottarna har någonstans att bo, borrar djupa hål åt humlor och andra vildbin och så vidare. Andra ytor får sköta sig helt själva.
  3. Vi blir rika på den valuta som verkligen är värdefull: tid.

Bokdjurets betyg: 5 (av 5)