Två minnen dyker upp från hösten 2019, då när Greta Thunberg var iväg på sin långa resa och när cirkusen kring henne var som allra galnast.
Det första minnet är hur media här i Sverige hade någon sorts punktbevakning av Gretas Twitter- och Instagramkonton. Dygnet runt. Så fort Greta skrev något nytt tog det bara några minuter innan en artikel var ute. Det spelade ingen roll vad Greta skrev om, ordern uppifrån måste ha varit: Lägg ut!
En av favoritrubrikerna bjöd Expressen på, som i princip hade en Greta-artikel om dagen under den här perioden:
Det andra minnet är från när Greta var på väg hem till Sverige igen. Hur en helt oskyldig tweet hon skrev – som handlade om att tåget hon reste med genom Tyskland var fullsatt varför hon fick sitta på golvet – ledde till en storm utan dess like. Där Deutsche Bahn mer eller mindre anklagade Greta för att ljuga och där Dagens Nyheter fick gå ut med en artikel på engelska och försäkra tyskarna (och resten av världen som också ville lägga sig i detta) att Greta talade sanning. Två av DN:s journalister hade nämligen rest med på samma tåg, och DN hade nu därför både foto- och filmbevis på att Greta verkligen satt på det där golvet.
I den nya boken Gretas resa (Bokförlaget Polaris) skriver reportern Alexandra Urisman Otto – som alltså var den som var ombord på tåget tillsammans med fotografen Roger Turesson – så här om situationen:
Nyheten om ”bråket” mellan aktivisten och bolaget toppade tyska medier i flera dagar och rapporterades över hela världen. Jag kontaktades av internationell press för att kommentera, ombads delta i en japansk talkshow.
Ja det var som sagt en galen period det där. Och boken av Alexandra Urisman Otto och Roger Turesson lyckas glädjande nog fånga mycket av detta. Det blir som att Gretas resa tar vid ungefär där Thunberg/Ernman-boken Scener ur hjärtat (pocketversionen) slutar, det vill säga hösten 2018 när den 15-åriga klimataktivisten precis har beslutat sig för att fortsätta sin klimatstrejk varje fredag. Och eftersom Gretas resa i sin tur sträcker sig ända fram till det att Coronapandemin slår till på allvar under 2020, då plötsligt hela Fridays for future-rörelsen som Greta startat måste upphöra med att strejka utomhus i större grupper, så får boken både en vettig inramning och ett naturligt avslut.
Bilderna i Gretas resa, som alla är tagna av Roger Turesson, är i världsklass. Så klart. Det här är ju en av Sveriges vassaste nyhetsfotografer.
En av de finaste bilderna får Turesson till när Greta och hennes pappa Svante är tillbaka i Stockholm igen, på Centralstationen, i december 2019. Det är kallt, mörkt, inget folk i närheten, inga horder av journalister eller säkerhetsvakter som det brukar vara när Greta dyker upp. Det syns att de är trötta, slitna. De har varit hemifrån i flera månader, rest över Atlanten med en tävlingssegelbåt, åkt runt i Nordamerika med elbil, rest tillbaka till Europa med en katamaran, tagit sig hela vägen upp till Sverige med tåg. Och nu är de bara minuter från att vara hemma i lägenheten igen, där familj (inklusive hundar) väntar.
Alexandra Urisman Otto gör även hon ett fantastiskt jobb när hon i boken väver samman historien om Greta med att samtidigt få in ett antal mellanpartier om klimatforskningen och om hur oerhört mycket som krävs för att världen ska kunna hålla den globala medeltemperaturhöjningen till inte mer än 1,5 grader, allt enligt löftena som gjordes i Paris 2015. Viktig information att få med så klart, eftersom det någonstans är just detta som ligger till grund för att Greta alls drog igång sin skolstrejk i augusti 2018.
De olika texterna från Urisman Otto kommer också i precis lagom långa sjok, för att sedan blandas upp med Turessons många bilder. Så boken, som känns rätt tung att hålla i och som är på 270 sidor ungefär, går oväntat fort att ta sig igenom.
Men även om nu detta är en alldeles utmärkt bok så är det några saker som skaver. För det första är det väldigt få direkta citat med från Greta. I sammanhanget känns det lite märkligt eftersom Alexandra Urisman Otto och Roger Turesson ändå fick följa med på flera långa resor genom både Europa och Nordamerika. Kanske fick det inte plats fler citat i boken, kanske var det så att Greta inte sa så mycket under de här resorna, kanske ville hon helt enkelt inte ha med fler citat än de som nu är – ja det hela är aningen oklart, och är därför något man som läsare undrar över.
För det andra saknas en diskussion om DN:s roll i allt det här. Urisman Otto och Turesson lyfter några gånger sina egna roller som journalister, det vill säga svårigheter som kan uppstå, exempelvis med oberoendet gentemot Greta och det bisarra i att genomföra långa och fossiltunga flygresor i tjänsten i syfte att följa och rapportera om en person som ju själv vägrar att flyga. Men det hade varit intressant om de hade lyft det en nivå till. För vilket ansvar har egentligen Sveriges största morgontidning i att bevaka en så stor och komplex fråga som klimatfrågan? Hur ser tidningens historia ut sett till detta? Hur arbetar man i dag? Gjorde man rätt som lät Greta vara chefredaktör för tidningen under en dag i december 2020? Är det rimligt att en tidning som säger sig ta klimatkrisen på allvar publicerar mängder med annonser för nya bilar och för långa flygresor? Ja det hade varit spännande att få höra författarnas tankar också om detta.
Men bortsett från dessa två punkter så bjuder Gretas resa på en unik inblick i en unik serie av händelser. Ett fantastiskt tidsdokument helt enkelt.
Tre minnesvärda citat från boken:
- ”Det kändes konstigt att mamma gjorde en så stor förändring”, säger Greta. ”Men jag tänkte ändå att hennes jobb inte är viktigare än hela jordens ekosystem, biosfären.”
- Under högerarmen: den ikoniska skylten, gjord på spillträ från Bygg-Ole i Mölnvik.
- De åt lunch, på Gretas tallrik låg bönor och simmade i en brun sås. Hon åt dem en och en. När hon blev gratulerad (för att ha blivit utsedd till årets person av Time Magazine, red. anm.) tittade hon upp från tallriken, sa ”tack”. Och spetsade en ny böna på gaffeln.
Bokdjurets betyg: 5 (av 5)