Det verkar ha varit ungefär lika delar slump och tur samt rätt person på rätt plats som gjorde att den då 26-åriga Jane Goodall från England fick i uppdrag att 1960 åka till Tanzania och till schimpansreservatet Gome Streams, intill Tanganyikasjön.
Dittills hade bara en person studerat schimpanser i det vilda under en längre tid, då i drygt två månader. Men Goodall fick nu möjlighet att i flera år observera djuren för att lära sig mer om dem. Det hela skedde på uppdrag av Naturhistoriska museet i Nairobi, Kenya, där hon något år innan hade fått jobb som sekreterare.
Jane Goodalls forskning kom snart att bli revolutionerande.
1971 gav hon ut boken In the Shadow of Man som beskriver de här årens arbete. Och i våras, alltså precis 50 år senare, kom boken ut på svenska.
(I människans skugga är utgiven av Fri tanke, och ingår i deras serie Vetenskapliga klassiker som ges ut i samarbete med Kungl. Vetenskapsakademien.)
När Jane Goodall når sin nya och minst sagt avlägsna arbetsplats tar hon sig an jobbet med både engagemang och nyfikenhet. Det är tidiga morgnar, långa dagar, sena nätter. Ja hela tiden jobbas det. Det strövas runt i skogarna, det sitts stilla, det observeras, det talas in på band och det renskrivs anteckningar tillbaka i lägret. Det görs också mer oväntade saker – exempelvis tvättas schimpansavföring för att ta reda på vad djuren ätit, och stora mängder med bananer placeras också ut i försök att bli mer populär bland de skygga och misstänksamma djuren.
Sakta men säkert accepteras ändå Jane Goodall av schimpanserna och hon tillåts komma dem allt närmare.
Hon upptäcker snart sådant som i dag betraktas som allmängods, men som då var helt okänt. Som att schimpanserna kan äta kött och att de kan samarbeta vid jakt. Men också att de har en förmåga att använda och modifiera kvistar och blad i syfte att använda dem för att fånga termiter eller utvinna vätska ur träd. Detta, förklarar Goodall på ett roligt sätt i boken, medförde tydligen att det behövdes en viss omdefiniering av vad det är att vara människa, eftersom en av människans helt unika egenskaper vid den här tiden sågs vara just verktygstillverkning.
I boken blir det stundtals kanske lite väl långa och detaljerade beskrivningar av de olika schimpansernas beteenden, men som helhet är I människans skugga fascinerande läsning. Ett sextiotal svartvita bilder bidrar till upplevelsen.
Det som fastnar är framför allt styckena när Jane Goodall är ensam ute i skogen. Hur hon lyckas beskriva träden, regnet och färgerna, allt det hon har omkring sig. Hur hon en dag ser en leopard smyga förbi bara några meter bort, hur hon har för vana att vandra naken uppför berget för att hålla kläderna torra från det blöta gräset, och så förstås hur hon närmar sig schimpanserna, hur hon sakteliga accepteras, och hur hon en dag tillåts lägga sin hand på en schimpanshannes axel och under en kort stund ges möjligheten att putsa honom.
Mot slutet av boken blir det dock oväntat sorgligt. För då kommer verkligheten plötsligt ikapp. Den trygghet där inne i skogen och i lägret som byggts upp genom sidorna försvinner snabbt. Nu får man reda på att jakt på schimpanser för köttets skull är vanligt förekommande. Här finns även infångandet av schimpanser för att använda dem inom forskningen, ett jord- och skogsbruk som förstör djurens livsmiljöer, infektionssjukdomar som sprids till djuren via människor.
En utveckling som förstås blir ännu sorgligare att ta in när man vet att detta har pågått och till stora delar förvärrats under 50 års tid.
Tur då att Jane Goodall även hon fortsatt i 50 år med att viga sitt liv åt miljökampen och åt schimpansernas överlevnad. Det skapar onekligen en viss tröst.
Tre minnesvärda citat från boken:
- För dem som älskar att vara ensamma med naturen behöver jag inte förklara detta närmare. För dem som inte gör det kan jag inte riktigt sätta ord på den närmast mystiska medvetenhet om skönheten och evigheten som infinner sig i vissa sällsamma ögonblick.
- Schimpansen är bara en av de många arter som hotas av utrotning i det vilda, men han är trots allt vår närmaste nu levande släkting och det vore tragiskt om det, när våra barnbarn blir vuxna, bara finns schimpanser i djurparker och på laboratorier – en skrämmande tanke, eftersom schimpanser i fångenskap skiljer sig markant från det ståtliga djur vi har lärt känna i det vilda.
- Vi lät inte några av schimpanserna se hans döda kropp, och under lång tid verkade Humphrey inte förstå att han aldrig skulle få träffa sin gamle vän igen. I nästan ett halvår återvände han ständigt till platsen där McGregor hade tillbringat sina sista dagar i livet och satt då ofta uppe i något träd och spanade omkring sig, väntade, lyssnade.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
