Två av de första politikerna att gå ut för att hälsa på Greta Thunberg och höra henne berätta om sin skolstrejk för klimatet, det var Jens Holm och Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet. Det här var den 21 augusti 2018, under Gretas andra dag utanför riksdagen.
Händelsen finns så klart återgiven i Jonas Sjöstedts helt färska bok Allt kommer att bli bra (Albert Bonniers förlag), som han skrivit ihop med sin tidigare pressekreterare Jessica Nordh:
Jag passade på att gå ner och hälsa på en ung klimataktivist som dagen innan hade satt sig ensam på Riksgatan nära riksdagens entré. Jag tänkte att den helt okända tjejen kunde behöva lite uppmärksamhet, så jag tog en bild på mig och Greta Thunberg och lade ut på Twitter.
Ja så här såg det ut:
I boken skriver Sjöstedt vidare att han, precis som så många andra, knappast var beredd på att den där 15-åriga tjejen snart skulle få miljontals unga över hela världen att bege sig ut på gator och torg under parollen Fridays for Future:
Att se den rörelsen uppstå är något av det mest hoppfulla som jag varit med om.
Allt kommer att bli bra är något av en tegelsten på över 500 sidor. Det är mycket (kanske lite väl mycket) från åren inom politiken som ska med, många (kanske lite väl många) beslut och möten som ska förklaras och redogöras för i detalj. Greppet att varva Sjöstedts texter med Nordhs texter är därför välkommet då det hela tiden ges välbehövligt andrum i läsningen.
Miljö- och klimatfrågorna dyker också upp lite då och då i boken, konstigt vore annat. Framför allt är det hela historien om statliga energijätten Vattenfall och försäljningen av bolagets kolgruvor och kolkraftverk nere i Tyskland som Sjöstedt inte kan släppa.
Att regeringen höll högtidstal om klimatets betydelse ena stunden och i nästa stund sålde vidare Vattenfalls kolgruvor var ett så tydligt exempel på politikens hyckleri och inkonsekvens.
Det stämmer att Jonas Sjöstedt själv var väldigt aktiv i frågan när försäljningen var uppe för beslut – han besökte till och med några av dagbrotten i Tyskland ihop med Greenpeace för att med egna ögon se vad det här handlade om.
Men han gör det samtidigt lite väl lätt för sig nu när han i boken vid flera tillfällen skäller på regeringen för bristande klimatledarskap gällande denna affär.
Det blev aldrig någon stor sak då, under våren 2016, men Mikael Karlsson (tidigare ordförande för Naturskyddsföreningen, numera forskare) skrev i samband med allt detta en väldigt intressant tweet som dessvärre inte fick något svar:
Ja det hade varit spännande om Sjöstedt nu i efterhand tillåtit sig att reflektera i alla fall lite grann om huruvida Vänsterpartiet hade kunnat agera på något annat sätt för att det där kolet skulle få stanna kvar i marken. Det här handlade ju, som Sjöstedt själv sa i SVT:s Agenda några veckor efter Karlssons tweet, om ”det viktigaste klimatavgörandet i modern tid”. Hade då inte han och Vänsterpartiet kunnat göra ännu mer, sätta ännu större press?
Sett till miljö- och klimatfrågorna så är Allt kommer att bli bra, likt de flesta andra politiska memoarer, förstås mycket av ett försvarstal om varför man själv alltid har tänkt och handlat rätt och alltid kommit med den bästa politiken.
En gång spricker dock fasaden lite, vilket är välkommet.
För Jonas Sjöstedt flyger verkligen jättemycket under de här åren. Men det tar nästan 200 sidor innan han skriver att han gör det. Länge är det att han ”åker över”, ”besöker”, ”pendlar” eller ”reser” – aldrig att han flyger, vilket han ju alltså helt uppenbart gör.
Det känns som att Sjöstedt nu i efterhand, nu när boken skulle skrivas, faktiskt skäms lite för sitt sätt att ha levt som politiker. Och när bokens handling så småningom når fram till år 2018, ja då blir det också en klargörande reflektion kring det här med flygandet från Sjöstedt sida. ”Jag var en del av klimatproblemet”, skriver han, och förklarar vidare att dessa grubblerier ledde fram till att han i alla fall inrikes bytte ut alla flygresor mot tågresor, detta för att i större utsträckning kunna ”leva som man lär”. Hans närmaste medarbetare protesterade, men Sjöstedt ska ha stått på sig, skriver han.
Det där ganska korta stycket känns mer ärligt än mycket annat i boken. Det blir som att Sjöstedt under 2018 plötsligt upptäcker att det här med ”politikens hyckleri och inkonsekvens” som han nyss anklagat regeringspartierna för i samband med Vattenfalls försäljning av kolgruvorna, nog också kan tillskrivas honom själv och många andra inom Vänsterpartiet, i alla fall sett till deras resvanor.
Visst, olika storlek på problem kanske, men i IPCC:s senaste rapport står det ju återigen väldigt tydligt att: Every tonne of CO₂ emissions adds to global warming. Och det där är rätt svårt att bortse från. I alla fall om man är en sån som Jonas Sjöstedt, som vill att allt ska bli bra.
Tre minnesvärda citat från boken:
- När jag pratade om klimatförändringarna nämnde jag att en effekt kan bli att stora delar av en kommun som Vellinge kunde hamna under vatten. Då applåderade publiken spontant, det var inte riktigt tanken med exemplet.
- Jag har aldrig trott att det finns en olöslig motsättning mellan industrins intressen och klimatfrågan. Det som krävs är omställning, och det är de flesta industrier duktiga på.
- Med åren hade jag blivit allt mer förtjust i att fjällvandra. Under segdragna möten kunde jag komma på mig själv med att sitta och längta till fjällen. Jag saknade vidderna, pauser med termoskaffe och lugnet.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
