Sätter Fridays for Future i ett historiskt sammanhang

Kjell Östbergs bok "Folk i rörelse" är en viktig påminnelse om vad som kan åstadkommas med hjälp av demonstrationer, strejker och namninsamlingar.

Foto: Anders Hellberg

Det är lätt att glömma bort att mycket av det som vi i dag tar för givet, det är det andra som en gång i tiden har stridit för.

I år är det exempelvis hundra år sedan det första svenska riksdagsvalet hölls i vilket både män och kvinnor fick rösta. En samhällsutveckling som förstås inte skedde av sig självt. Eller för den delen skedde utan motstånd.

Kjell Östberg, som genom åren har skrivit flera böcker om demokratisering och sociala rörelser, har hundraårsjubileet till ära passat på att skriva en bok där han blickar bakåt en 150 år ungefär för att se hur den svenska demokratin har kunnat växa fram till vad den nu är.

I boken Folk i rörelse: vår demokratis historia (Ordfront förlag) driver han den övergripande tesen att “varje steg mot ökade demokratiska rättigheter är ett resultat av sociala rörelsers kamp”. Demokratins gränser, former och ramar är nämligen alltid en öppen fråga, menar Östberg, och det gör i sin tur att demokratin ständigt kan utvecklas. I alla fall så länge någon vill det.


Det är en intressant vandring Kjell Östberg tar med läsaren på. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet får vi möta nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, sedan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Framåt 1960-talet kommer de så kallade nya sociala rörelserna in i bilden, exempelvis fredsrörelsen och miljörörelsen. Vid millennieskiftet har vi sedan rättviserörelsen (eller antiglobaliseringsrörelsen som den ibland kallas). Och nu har vi förstås hela klimatrörelsen, inte minst med alla barn, unga och vuxna som i Sverige liksom i resten av världen har slutit sig samman i Fridays for Future.

Alla de här rörelserna har på sina olika sätt varit med och förändrat Sverige till vad landet är i dag, menar Kjell Östberg, som skriver:

Jag tror att det är möjligt att urskilja en rytm i sociala rörelsers utveckling. Det handlar om radikaliseringsvågor, perioder när den sociala kampen är särskilt intensiv och rörelserna särskilt aktiva. Och jag menar att det är just under dessa perioder som möjligheterna till mer djupgående demokratiska och sociala omvälvningar är som störst.


Folk i rörelse är en viktig påminnelse om vad som kan åstadkommas med hjälp av sådant som demonstrationer, protester, aktioner, ockupationer och strejker, men också genom studiecirklar, namninsamlingar och Facebookupprop.

Sett till boken som helhet så fokuserar Kjell Östberg lite väl mycket på de tidiga åren. Han hade med fördel kunnat utveckla kapitlen också på slutet, från 1960-talet och framåt. Nu blir det som att han måste avsluta boken efter 350 sidor, och då skyndar han igenom många viktiga skeenden. Exempelvis avhandlas våldsamma protester, och den så viktiga kritiken mot dessa, på knappt en sida.

Men det här är ändå spännande läsning. Och för dagens klimatrörelse finns nog både ett och annat att ta fasta vid här. Kjell Östberg har exempelvis en viktig poäng när han skriver att “en rörelse måste ständigt befinns sig i just – rörelse”. Han konstaterar också i slutet av boken att klimatfrågan sticker ut, sett ur ett historiskt perspektiv:

Allt pekar på att klimatkrisen kräver mer långtgående samhällsförändringar och mer kraftfulla beslut under kortare tid än någon gång tidigare i mänsklighetens historia.

Ja har han rätt så blir de kommande åren onekligen intressanta.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Demokrati måste erövras, skapas och byggas underifrån.
  2. Såväl fackföreningar med miljontals medlemmar som små lokala miljögrupper kan bidra till att förändra världen, om än på olika nivåer och med olika medel.
  3. Med klimatrörelsen som pådrivande kraft måste alla progressiva strömningar mobilisera all sin uppfinningsrikedom, sin kunskap och sina nätverk för att bygga folkliga strukturer som kan ge klimatomvandlingen en bred demokratisk legitimitet.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)