Det där med att vistas ute i naturen – att liksom bara vara där – kan ofta vara svårare än vad man först kanske tror. När Stefan Sundström intervjuades på Supermiljöbloggen för några år sedan sa han både roligt och träffande:
– Alltså man blir tokig. Om jag sätter mig vid havet och tittar, jag känner att det är för vackert, det går inte att ta in. Riv skiten liksom. Bättre då att åka ut och fiska eller hugga ved, hålla på med någonting som man blir upptagen med.
I sin nya bok En vacker dag (Weyler) är författaren Tomas Bannerhed inne på något liknande.
Kanske är det något med den här tiden på året som är för vackert, som man inte kan värja sig mot eller härbärgera med det känsloliv man har till förfogande, dessa dagar i maj då hägg och syren överlappar varandra och allt sväller och grönskar och sjunger av liv. Hur ska man ens kunna dela sina intryck från en sådan dag med någon annan?
Det där sista är dock något som Tomas Bannerhed lyckas alldeles utmärkt med. Hans grej är dock inte att fiska eller hugga ved. I stället är det pennan, anteckningsblocket och fågelkikaren som är hans räddning. Verktygen som gör att han kan ta in allt det magiska som naturen har att erbjuda, utan att själv bli tokig.
En vacker dag är Tomas Bannerheds högst personliga berättelse om en dag som börjar i gryningen ute på Lovön, ”tjugo minuter och hundra år från stan”. 170 sidor senare, i skymningen, är boken slut.
Egentligen är det inte så mycket som händer däremellan. Tomas Bannerhed promenerar mest omkring och vardagsfilosoferar för sig själv, samt redogör noggrant för alla de fåglar han hela tiden får syn på.
Det kanske inte låter så värst spännande. Men det här lyckas ändå bli en perfekt bok på många vis. Först och främst är det väl självklart – men samtidigt ett genidrag av Weyler förlag – att boken ges ut nu, samtidigt som handlingen utspelar sig. För det gör att man som läsare snabbt känner igen sig i själva känslan och därmed enkelt kan sugas in i hur fascinerande det ändå är om våren när allt vaknar till liv där ute.
Vidare är det här en härlig bok att hålla i (gjord i helklot, det vill säga med ett slags tyg över hela pärmen). Den är sedan vackert och kunnigt illustrerad av konstnären Mattias Bäcklin, som bidragit med ett fyrtiotal svartvita teckningar. Texten i sin tur bjuder på ett både rofyllt och poetiskt språk, samt även oväntat många tänkvärdheter om livets litenhet och världens storhet.
Här finns humor också, som när Bannerhed ondgör sig över vattenskotrarna som framåt eftermiddagen drar fram där ute på vattnet (”en leksak från helvetet för män som mognar långsamt”). Och här finns även allvar och uppgivenhet över vart världen runt omkring är på väg. Som när ljudet av fågelsång plötsligt rycks bort och byts ut mot de miljontals bilar som snart ska trafikera Förbifart Stockholm (”i en framtid som inte kommer ha plats för bilismen som vi känt den”).
En bit in i texten, när Bannerhed i ett stycke nämner Jan Johanssons skiva Jazz på svenska – ja då vaknar något gammalt minne till liv, skivan sätts förstås på, alltid med Gånglek från Älvdalen först, och boken får på så sätt också ett närmast perfekt soundtrack till.
Slutligen kanske ska sägas att det här nog inte är boken som ska läsas på bussen eller på fiket eller hemma i vardagsrummet, bland en massa annat folk. Snarare är det just i ensamhet som texterna och bilderna ska intas. Kanske är det därför en smart idé att passa på att nu, när våren är här och sommaren snart kommer, ta med sig boken ut i naturen någonstans. Som ett sätt att ta sig an tiden och världen och sig själv. Och helst då inte bli tokig av allt det vackra som fortfarande finns kvar där ute.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Och tanken for genom mig och kom tillbaka: detta går inte an! Att gå runt här på jorden i ett helt liv utan att veta vad träden och fåglarna och blommorna heter.
- Vi som analyserat allt och kan se följderna av vårt handlande långt in i framtiden, som har vetat vad vår rovdrift en gång kommer att leda till – ändå har vi fortsatt att roffa åt oss och predika den eviga tillväxtens evangelium.
- Och ibland, när själva tillvaron har satts i gungning på senare år, med terrordåd, stegrad klimatoro och coronapandemi, har naturen blivit en lugnande famn att söka sig till, ett rum där man kan stövla in var som helst och få uppleva den lilla ynnestlycka som kallas förundran.
Bokdjurets betyg: 5 (av 5)
