Hoppfullt om en till synes hopplös situation

Anne Sverdrup-Thygeson har helt rätt när hon skriver att "utan en natur som lyfter oss kommer vår civilisation att falla".

Foto: Anders Hellberg

För precis 30 år sedan – i september 1991 – så gick fyra män och fyra kvinnor in i Biosphere 2. Det här var en jätteanläggning som byggts av glas och stål i öknen utanför Tucson i Arizona, USA. Här skulle sedan de åtta personerna bo och klara sig på egen hand i två år, utan någon direktkontakt med den yttre världen. Till sin hjälp hade de inne i själva byggnaden anlagt flera olika sorters ekosystem, bland annat odlingsmark, en regnskog och ett korallrev.

Ja det hela var ett lika galet som spännande experiment, som alltså var tänkt att bevisa att det gick att skapa en självförsörjande värld inne i ett slutet system. Den bakomliggande tanken var förstås att människan så småningom skulle kunna lämna Biosphere 1 (det vill säga jorden) och bosätta sig ute i rymden och på andra planeter.

(Har ni inte sett dokumentären Spaceship earth, så gör det, den finns att hyra på SF Anytime. Alternativt lyssna på Vetenskapsradions program Biosphere 2 – ett av världens märkligaste experiment.)


Biosphere 2-experimentet nämns också i förbifarten i Anne Sverdrup-Thygesons nya bok På naturens axlar: Hur tio miljoner arter räddar ditt liv (Volante). Hon sammanfattar det hela så här:

För att göra en lång historia kort – det gick inget vidare.

En rätt träffsäker analys. De flesta av ryggradsdjuren och i princip alla de pollinerande insekterna dog nämligen ganska snabbt där inne i byggnaden. Och därefter gick det mesta utför. Anne Sverdrup-Thygeson, som till vardags är professor vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet NMBU, samt också författare till den hyllade boken Insekternas planet: Om småkrypen vi inte kan leva utan, konstaterar inte oväntat att det är intakta och artrika ekosystem som är själva nyckeln till mänsklighetens fortsatta överlevnad. Så att ta hand om Biosphere 1, det är utan tvekan något av det smartaste vi kan göra i dagsläget.

Anne Sverdrup-Thygeson. Foto: Håkon Sparre

Men det stora problemet just nu är förstås att vi gör precis tvärtom. Vi håller på att ta död på många av planetens ekosystem och därigenom utrotar vi också många av dess både stora och små invånare.

Att detta kan tillåtas fortgå beror enligt Sverdrup-Thygeson till stor del på vad hon kallar för en förändringsblindhet. Det vill säga att våra korta liv och korta minnen gör att vi inte riktigt hinner uppfatta alla dessa negativa förändringar som sakta men säkert sker. I stället vänjer vi oss ganska snabbt vid en viss given situation – ungefär som nu, när det är allt vanligare med utfiskade och övergödda hav fyllda med plast, skogar som består av likåldriga träd på raka led, och en natur med allt färre insekter, fåglar och blommor.

Men det är inte helt kört ännu. Och som läsare av På naturens axlar känner man verkligen det. För Anne Sverdrup-Thygeson skriver både kunnigt och roligt om vägarna framåt. Dels vet hon ju vad hon pratar om, och fakta om naturen blandas ofta förtjänstfullt med små historiska betraktelser eller andra egenupplevda anekdoter. Dels är det dessutom många skojiga formuleringar som dyker upp på var och varannan sida. Exempelvis att “ett kadaver fungerar som en pop up-restaurang för asätare och nedbrytare”, att även flugor är viktiga pollinatörer men till skillnad från gulliga humlor saknar “pandafaktorn”, och att flodpärlmusslan i sin barndom har svårt att få förskoleplats eftersom “förskolan finns i gapet på en laxfisk som simmar förbi”.


Efter att ha läst den drygt 200 sidor långa boken av Anne Sverdrup-Thygeson står det än mer klart att vi människor måste försöka förändra oss till det bättre, och bli mer av planetskötare snarare än planetförstörare. För annars kan nog hela mänsklighetens historia sammanfattas på ungefär samma sätt som det där Biosphere 2-experimentet:

För att göra en lång historia kort – det gick inget vidare.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. I industriskogen finns ingen plats för döda träd. Det enda du hör är ett stilla sus av virkespriser, sågtimmerandelar och uppmätta volymer.
  2. Varför tycker vi att gräsmattor är vackra? Varför inte hellre en frodig och färgsprakande blomsteräng, mättad med dofter och ljud och insektsliv?
  3. Utan en natur som lyfter oss kommer vår civilisation att falla.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)