Häromåret, i samband med att jag skulle intervjua Staffan Laestadius om hans nya bok Klimatet och omställningen (Boréa), lyssnade jag på ett av hans föredrag.
– Ett sekellångt samhälleligt sönderfall väntar om vi misslyckas, sa han bland annat då, med anledning av den pågående klimatkrisen.
Inte så uppmuntrande kanske.
Men samtidigt en bra påminnelse om vad som faktiskt står på spel.
Under föredraget gjorde Staffan Laestadius också klart att förändringstakten i världen fortfarande är alldeles för låg. Han beskrev det som ett nödvändighetsgap, det vill säga att det råder en stor obalans mellan de klimatförändringar som sker och vad som görs för att få bukt på dem.
Det där var snart tre år sedan. Och grundproblemet tycks dessvärre kvarstå.
Staffan Laestadius är nu aktuell med en ny bok, En strimma av hopp: Klimatkrisen och det postfossila samhället (Verbal förlag). Och här återkommer han till det faktum att människan liksom aldrig vill lära sig läxan att ju längre vi väntar med att ställa om, desto svårare blir det:
Hade reträtten från fossilsamhället inletts för drygt ett decennium sedan, då utsläppsnivån var lägre, kunde den ha genomförts med en reduktionstakt på ca 3 % årligen. Nu räcker inte ens den dubbla kolavvecklingstakten för att säkerställa drägliga förhållanden för mänskligheten.
Ja här är Laestadius inne på något väldigt viktigt.
För tänk ändå om världens länder hade tagit tag i frågan ännu tidigare, säg redan 1990 som exempel, i samband med att FN:s klimatpanel kom med sin allra första utvärderingsrapport.
Hur mycket lättare hade vi inte haft det nu med omställningen?
För det är ju tyvärr så, att för varje år som vi misslyckas med att minska utsläppen i den takt som behövs, desto mer måste vi göra åren som följer.
Tre procents minskning per år räckte alltså för drygt ett decennium sedan. Nu handlar det om ungefär sju procent per år.
Och fortsätter vi så här, ja då ska vi väl snart minska utsläppen med 10 procent, 20 procent, 40 procent, 60 procent, 80 procent, 100 procent per år om vi ska ha en rimlig chans att klara de där klimatmålen som sattes upp i Paris 2015.
Om vi inte sätter igång på allvar nu vill säga.
Med sju procent per år.
Supersvårt så klart. Men återigen: det blir inte lättare av att vi väntar och låtsas som att klimatkrisen inte finns.
En strimma av hopp är en sorts essäsamling om tio kapitel, där hela boken är på 300 sidor ungefär.
Och Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, han har som vanligt mycket intressant att komma med. Så de olika texterna är helt klart läsvärda.
Men kanske lite väl ofta hamnar Laestadius i olika hemsnickrade uträkningar, och han vill gärna också förklara allt om olika mått och enheter, något som dessvärre gör att flera av kapitlen blir ganska svåra att ta sig igenom.
Den stora behållningen med boken är samtidigt det som nämnts ovan, att Staffan Laestadius inte blundar för problemen. Enligt Laestadius själv står vi nu ”inför den största utmaning som mänskligheten mött”, och då krävs också, som han uttrycker det på en annan plats i boken, lite ”intellektuell klarhet”.
Och det där är nog ett viktigt medskick till den fortsatta klimatdebatten: att säger man A (vi ska nå klimatmålen) så måste man faktiskt också säga B (och för det krävs nu ungefär x procents minskning av utsläppen per år).
Tre minnesvärda citat från boken:
- En förklaring till segheten ligger i att det som måste ändras och göras är så stort, så omvälvande och så utmanande att de stora besluten ängsligt skjuts på framtiden.
- Vi står inför fossilsamhällets nedgång och fall.
- Det är bättre att göra något åt situationen än att förbli passiv. Själva kampen kan bli ett mobiliserande och enande inslag i vår kultur.
Bokdjurets betyg: 3 (av 5)
