Vad var det Will Smith sa? “You’re the dumbest smart person I know”

Bill Gates övertygar inte när han ska ta sig an mänsklighetens ödesfråga.

Foto: Anders Hellberg

Förra året kom en superintressant liten bok för alla politiknördar där ute: Politik på riktigt: handbok för sociala ingenjörer (Atlas). Boken är skriven av Irene Wennemo, som tidigare arbetat som statssekreterare för regeringen.

Wennemo skriver bland annat så här i ett stycke:

[A]tt propagera för ett vallöfte på slagordsnivå är något helt annat än att ta hand om löftet i regeringsställning. Det är först då som alla problem och brister med löftet blir synliga.


Lite elakt skulle man kunna säga att Bill Gates fortfarande befinner sig på en slagordsnivå när det gäller klimatfrågan.

Den amerikanske innovatören, företagsledaren och filantropen är nu nämligen aktuell med en ny bok, som på svenska har titeln Så undviker vi klimatkatastrofen: lösningarna vi har och genombrotten vi behöver (Albert Bonniers Förlag).

Det här är ett klassiskt exempel på rik man förstår sent omsider att det finns ett problem, han lär sig lite om problemet och tror snart att han vet bäst av alla, varpå han bestämmer sig för att skriv en bok om det hela.

Stundtals blir det här nästan lite pinsamt. Det dröjde tydligen ända till 2006 innan Bill Gates fattade att det överhuvudtaget fanns ett klimatproblem (samma år som Al Gores En obekväm sanning kom på bio). Gates hade då träffat på några gamla kollegor som presenterat honom för två klimatforskare:

Jag återvände flera gånger till gruppen med frågor. Till sist klarnade bilden. Världen måste producera mer energi så att de fattigaste kan få det bättre, men vi måste få fram den energin utan att släppa ut mer växthusgaser.

Wow ändå, att han liksom knäckte den nöten 14 år efter att världens alla länder träffades i Rio för att underteckna FN:s ramkonvention om klimatförändringar!

Men så där fortsätter det faktiskt genom resten av boken, i takt med att Bill Gates blir allt mer intresserad av frågan. Han skriver ofta meningar som:

Genom åren har jag haft turen att lära av världens främsta klimat- och energiforskare.

Ja han verkar nästan tro att bara han (förutom forskarna då) har fattat vad det hela handlar om, och att ingen annan har hört talas om exempelvis FN:s klimatpanel.

Skämmigt värre blir det därför också när Bill Gates försöker göra en lustig poäng av att det är svårt att leva som man lär om man befinner sig i hans skor, vilket förklarar varför han tog sitt privatplan över till klimatkonferensen i Paris 2015.

Vad var det Will Smith sa till den där forskaren i filmen I, Robot? You‘re the dumbest smart person I know.


Foto: Bill Gates, privat

Nej, det som framför allt är intressant med Bill Gates är att han är en av världens allra rikaste människor, och att han har beslutat att sätta sprätt på en stor del av sina pengar där han tror att det gör störst nytta.

På så sätt bidrar Bill Gates förstås till att skapa mycket positiv förändring i världen (vilket exempelvis sker genom Bill & Melinda Gates Foundation).

Och dessutom skapar han ju ständigt stora rubriker i media vilket också påverkar den pågående samhällsdebatten. Inte särskilt oväntat har även vi i Sverige de senaste veckorna kunnat läsa om att den nu bokaktuelle Gates valt att satsa enorma belopp bland annat på framtidens kärnkraft.

Men det är nu som vi kommer in på det där med vallöften på slagordsnivå. För i boken känns Bill Gates utomordentligt naiv i sitt politiska tänkande.

När det kommer till sådant som förnybar energi, batteriteknik och effektiviseringsåtgärder; eller till satsningar på tåg och kollektivtrafik, divestering från fossilbränsleföretag, trädplantering och övergång till vegetarisk kost; för att inte tala om alla politiska styrmedel som finns och som kan riktas mot både hållbar och ohållbar konsumtion och produktion i världen – ja då är allt detta både problemfyllda och otillräckliga åtgärder för att ta sig an klimatförändringarna, argumenterar Gates.

I stället är det “nästa generations kärnkraft” som ska fixa biffen. Först ska vi bara, skriver Gates, “analysera problemen ett för ett och sätta igång att lösa dem med innovationer”. Att sedan “ingen ville låta oss [Gates företag] bygga experimentreaktorer”, och att “det dröjer flera år innan vi kan bryta mark med ett nytt kärnkraftverk” – det är liksom inga problem alls i sammanhanget.

Och det är här som Bill Gates faktiskt själv blir något av ett problem för klimatomställningen.

Visst, låt honom bränna alla sina miljarder på en ny reaktortyp i USA, kanske kommer det faktiskt att rädda världen till slut.

Men Bill Gates argumenterar i boken för att mer eller mindre hela världen ska lägga äggen i samma korg. Han vill att fokus ska vara på forskning och innovation i typ tio år framåt, och att det som vi får fram av detta kommer vara det som gör att vi kan nå nollutsläpp till år 2050.

Det han helt verkar ha missat är att FN:s klimatpanel gjorde klart i sin 1,5-gradersrapport (pdf) häromåret att ska vi ha en chans att klara åtagandet från Paris så måste de globala antropogena nettoutsläppen av koldioxid minska med cirka 45 procent fram till 2030 (från 2010 års nivå). Runt år 2050 måste utsläppen vara nere på noll.

Det är en rejäl utmaning!

Det är knappt nio år till 2030.

Knappt 29 år till 2050.

Men Bill Gates, han skriver så här i sin bok, vilket faktiskt är anmärkningsvärt:

Forskningen säger att rika länder måste ha eliminerat alla utsläpp 2050. Somliga säger att vi kan göra oss kvitt stora mängder utsläpp tidigare än så: 2030.

Av alla de orsaker som jag har presenterat i den här boken är 2030 tyvärr inte realistiskt. Med tanke på hur grundläggande fossila bränslen är i våra liv finns det helt enkelt ingen möjlighet att sluta använda dem i stor utsträckning inom tio år.

Ja på ett sätt är det ändå tur att Bill Gates befinner sig på slagordsnivå, och inte i regeringsställning.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Olja är billigare än läsk. Jag kunde knappt tro det första gången jag hörde det, men det är sant.
  2. Vi har ett stort och begripligt incitament att hålla oss till det vi känner till, även om vi vet att det blir vår död.
  3. Den grymma orättvisan är att trots att världens fattiga praktiskt taget inte bidrar alls till klimatförändringen är det de som får lida mest av den.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)