Häromåret publicerades en internationell tegelstensrapport om utarmningen av landekosystemen på jorden.
Det var rätt jobbig läsning. Även om rapporten också handlar om möjligheter till restaurering av ekosystemen, så framgår det tydligt hur vi människor just nu sabbar naturen och utrotar arter i en närmast ofattbar takt.
Bakom rapporten stod IPBES, den biologiska mångfaldens motsvarighet till klimatets IPCC.
Nu i januari kom Naturvårdsverket med en svensk bearbetning av rapporten (pdf), detta för att redovisa de viktigaste slutsatserna på svenska, men också för att illustrera vad det handlar om med en rad svenska exempel.
I rapporten förklaras själva grundproblemet så här:
De huvudsakliga direkta drivkrafterna som orsakar utarmning av landekosystem är omställning av naturliga miljöer till åker- och betesmark, ohållbart jord- och skogsbruk, klimatförändringar, och i vissa områden urbanisering, infrastrukturutveckling och utvinningsindustri.
Hög konsumtion i utvecklade ekonomier, tillsammans med ökande konsumtion i utvecklingsländer och tillväxtmarknader, är de främsta globala indirekta drivkrafterna.
Just människans ohållbara konsumtion – och vad detta riskerar att leda till på sikt – är något som den norska författaren Maja Lunde återkommer till i samtliga tre böcker som ingår i hennes planerade romankvartett om människans förhållande till naturen.
Det uttrycks dock olika.
I boken Blå (Natur & Kultur), som delvis utspelar sig år 2041 i ett torrlagt och brandhärjat Frankrike, har människorna ”förbrukat kylan”, som en av karaktärerna så träffande säger. Många vill nu fly norrut, till där det fortfarande finns svalka, vatten och mat, och därmed en chans att överleva.
I den senaste boken, Przewalskis häst (Natur & Kultur), som delvis utspelar sig år 2064 i Norge, håller skördarna på att regna bort. Samhällena har dessutom redan kollapsat. Det finns inga företag eller affärer kvar. Inga pengar. Inga lagar. Inga landsgränser. Människorna får på ett eller annat sätt försöka byta till sig det de behöver för att klara sig. Allt handlar ”om att skaffa mat”. Det enda man gör är att ”tänka på mat”.
I den första boken i serien, Binas historia (Pocketförlaget), som delvis utspelar sig år 2098 i Kina, är det mesta av världen fullständigt i spillror. Massdöden bland pollinerande insekter i kombination med klimatförändringarna och stigande havsnivåer gjorde till en början många områden helt obeboeliga, något som i sin tur ledde till ett allas krig mot alla om den mat och det vatten som fanns kvar. Kina var ett av få länder som klarade sig. Men det beskrivs hur tidigare stormakter som Europa och USA på bara några år ”förlorat allt”.
Även om Maja Lundes böcker också utspelar sig i nutid och dåtid, så är det historierna som tar sin plats i framtiden som hon gör bäst. Hon är en av få författare som lyckas förvandla alla de där IPCC- och IPBES-rapporternas framtidsscenarier till något begripligt.
För nästan alltid annars får vi läsa om vad som kommer att hända.
Vi får sällan tänka oss in i hur det kommer att kännas.
Maja Lundes nya bok är precis som föregångarna både välskriven och välresearchad.
Denna gång är det fokus på artutrotning. Och på det motsatta. Det vill säga försöken att rädda arter från att utrotas.
Att låta berättelserna kretsa kring przewalskihästarna är ett smart drag. Det är nämligen världens sista vildhästar. En gång utrotade i det vilda fanns de bara kvar i vissa djurparker. Men ett återintroduktionsprojekt som drog igång på 1990-talet har gjort att hästarna nu på nytt finns i Mongoliet i sin naturliga miljö.
Och det där är en spännande tanke som Lunde leker med. För människan är onekligen en väldigt destruktiv kraft, som just nu håller på som bäst med att förstöra den enda planet vi har att leva på. Nyligen talade faktiskt FN:s generalsekreterare António Guterres klarspråk om detta i ett av sina tal:
Humanity is waging war on nature. This is suicidal. Biodiversity is collapsing. One million species are at risk of extinction. Ecosystems are disappearing before our eyes.
Ja på sätt och vis kan man säga att människan är det dummaste av alla djuren på planeten.
Men människan kan också göra stordåd när vi väl bestämmer oss för det. Var och en av oss kan hjälpa till att skapa en mer hållbar och rättvis värld. Vi kan, som den där IPBES-rapporten slår fast, arbeta för att restaurera och återförvilda naturen. Eller som António Guterres fortsatte sitt tal med:
Let’s be clear: human activities are at the root of our descent towards chaos. But that means human action can help solve it. Making peace with nature is the defining task of the 21st century. It must be the top, top priority for everyone, everywhere.
Ja på sätt och vis är vi nog också det smartaste av alla djuren.
Men samtidigt, om vi nu misslyckas med denna så nödvändiga omställning – om kollapsen väl kommer och allt handlar om överlevnad, om att döda eller dödas – ja då är det som en av personerna uppgivet konstaterar i boken:
»Förstår du, då är vi också bara djur?«
Tre minnesvärda citat från boken:
- »Allt är ändå på övertid«, sa hon.
- Och vår mat vågade jag inte byta bort, nu var den det mest värdefulla vi hade.
- Hopp är en meningslös känsla. Passiv. Mitt hopp går inte att använda till någonting.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)