Om varför “decade of action” är en rätt smart idé

Kim Stanley Robinsons nya bok visar hur dåligt det kan gå för mänskligheten om vi inte lyckas ställa om i tid.

Foto: Anders Hellberg

I lördags (den 12 december) var det precis fem år sedan Parisavtalet klubbades igenom, något som då skedde till tonerna av världens jubel.

Inte oväntat har analyserna därför duggat tätt de senaste dagarna. För var står vi nu, i slutet av år 2020?

Mattias Goldmann:

Ingen ska tro att Parisavtalet räcker. Det är för svagt i sig, de åtaganden som gjorts är otillräckliga och efterlevnaden av åtagandena är otillräcklig. Men avtalet har gett oss ett stabilt golv att stå på för att bygga vidare.

Åsa Romson:

Parisavtalet har haft en enorm betydelse för att sätta en global norm för alla aktörer, inte bara staterna. Avtalet har också skapat en ram för den fortsatta internationella dialogen där varje land måste ta ansvar för omställningen och hela tiden minska sina utsläpp, samtidigt som fattigare länder får stöd.

Mikael Karlsson:

Mot det kan sägas att klimatsystemen är komplexa och kan överraska negativt, samtidigt som utmaningarna kan öka när de lågt hängande frukterna plockats. Samtidigt går det inte att utesluta tekniksprång och en policyutveckling som accelererar, när fler aktörer kommer på banan, flaskhalsar passeras och kostnadsspöket jagats bort. Allt fler ser alltmer av möjligheter, vilket skapar allt fler möjligheter…


Men säg nu att vi om ytterligare fem år inte alls har lyckats minska utsläppen. Säg att alla kurvor fortsatt pekar åt fel håll och att värmeböljor nu slår till med jämna mellanrum och tar livet av tusentals människor, detta samtidigt som isarna vid polerna börjar smälta i en allt snabbare takt vilket får många av våra samhällen att hotas i grunden.

Säg att världen nu också lite panikartat enas om att under Parisavtalets artikel 18 skapa ett underorgan med uppgift att försvara allt levande – både nuvarande och framtida, som både kan och inte kan tala för sig själva. Säg att man sedan upprättar ett kontor för det nya organet i Zürich, Schweiz, och att media skämtsamt döper det till The Ministry for the Future, varpå det namnet sätter sig.

Kim Stanley Robinson. Foto: Gage Skidmore, Wikimedia commons

Ja det här är på sätt och vis utgångspunkten i science-fictionförfattaren Kim Stanley Robinsons senaste roman, som alltså tar sig an den delikata frågan om hur vi människor egentligen ska kunna överleva på den här planeten nu när saker ser ut som de gör.


“The most important book I’ve read this year”, kallade Vox-grundaren Ezra Klein boken nyligen i samband med att han intervjuade Robinson i sin podd. (Ett intressant samtal på drygt 90 minuter som kan rekommenderas oavsett om man vill läsa boken eller inte.)

Även Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson är inne på samma spår. “Det är den viktigaste bok jag läst i år”, avslutar hon sin mycket läsvärda recension i tidningen.

Och visst, The Ministry for the Future (Orbit books) är bra. Men inte riktigt så där fantastisk som Klein och Pettersson vill få den till (vad har de egentligen läst för böcker i år?).

Det är hur som helst kul när science-fictionförfattare (eller cli-fiförfattare som de ibland också kallas då det ju handlar om climate fiction eller på svenska: klimatfiktion) spinner vidare på alla de miljö- och klimatproblem som vi brottas med i dag, och ser vilken framtid som kan tänkas vänta runt hörnet.

Kim Stanley Robinson förklarade själv det där på ett intressant sätt tidigare i år, i en text han skrev för The New Yorker:

Science-fiction writers don’t know anything more about the future than anyone else. Human history is too unpredictable; from this moment, we could descend into a mass-extinction event or rise into an age of general prosperity. Still, if you read science fiction, you may be a little less surprised by whatever does happen. Often, science fiction traces the ramifications of a single postulated change; readers co-create, judging the writers’ plausibility and ingenuity, interrogating their theories of history. Doing this repeatedly is a kind of training. It can help you feel more oriented in the history we’re making now.


I The Ministry for the Future hoppar historien en hel del i tiden, och också en hel del mellan olika berättarröster, där vissa är namngivna, andra inte. Exempelvis får man följa med till Antarktis där en grupp forskare sysslar med en form av geoengineering för att få isen att smälta i en långsammare takt. Man får också insyn i en ekoterroristgrupp, som bland annat tar sig an världens flygplansflotta med hjälp av tusentals små drönare. Och så får man så klart följa arbetet som utförs av The Ministry for the Future, i detta fall främst genom chefen för verksamheten, irländskan Mary Murphy.

Man måste ge Kim Stanley Robinson att han verkligen gjort sin research om både politik och vetenskap. Många stycken i boken är klockrena sett till såväl klimatkonferensspråk som till glaciologifakta. En hel del filosofiska resonemang om allt från ekonomins funktion i dagens samhälle till vad vi betraktar som brottsligt i den här världen höjer också läsupplevelsen. Dessutom är de första 150 sidorna riktigt spännande.

Men håller boken hela vägen? Nja, är väl svaret. Stundtals är den 560 sidor långa boken rätt seg. Och slutet kan väl också diskuteras. Men The Ministry for the Future är ändå helt klart värd en läsning. Inte minst för att den på ett smartare sätt än vad vi oftast är vana vid lyckas visa på det som forskarna ständigt tjatar om: nämligen att ju snabbare vi börjar ställa om, desto lättare och billigare blir det. Och på samma sätt: ju längre vi väntar, desto svårare och dyrare blir det att greja det här.


Ja, fem år har nu gått sedan världens länder enades om Parisavtalet. COP 21 brukar det där klimatförhandlingsmötet kallas. Det första mötet av det slaget, COP 1, hölls i Berlin 1995. Det är 25 år sedan nu.

FN:s generalsekreterare, António Guterres, han gjorde förra året klart att om vi ska ha en rimlig chans framöver, då måste vi göra de kommande tio åren till the decade of action. Och det låter väl trots allt som en rätt smart idé.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. A few years ago it would have been among the hottest wet-bulb temperatures ever recorded. Now just a Wednesday morning.
  2. A climate criminal. Few war criminals would kill as many people as that man would.
  3. What’s the monetary value of human civilization?

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)