Kommer ni ihåg Tim Flannery? Den där australiensiske forskaren och författaren som gav ut sin bok The Weather Makers på svenska 2006, då med titeln Vädermakarna.
Nu har Tim Flannery en ny bok på gång: The Climate Cure: Solving the Climate Emergency in the Era of COVID-19. Med anledning av detta fick han häromveckan skriva en krönika i The Guardian, då med den rätt långa rubriken:
We need to talk to our kids about the climate crisis. But courage fails me when I look at my son
I texten skriver Flannery bland annat:
I strongly believe we need to speak with our children about the growing climate threat: about responsibility, impacts and forgiveness. Yet as I look at my young son playing with his Lego or reading his children’s books, my courage fails me. I keep putting the discussion off, as I suspect many workers in the fossil fuels industry do when it comes to speaking to their children.
Yet if we fail to explain the state of the world we have created, and our role in helping create it, I greatly fear that some in the next generation will grow into very angry young people indeed.
Den här frågan är förstås superintressant. För hur pratar man egentligen med den yngre generationen om dessa frågor?
Ska man ha en optimistisk vuxenattityd likt Carl Bildt, som för några år sedan sa så här till politikerkollegorna i EU-nämnden när de diskuterade problemet med fossila bränslen:
– Ja, om 50 år är vi alla döda. Då kommer man säkert att hitta på någonting nytt.
Eller ska man vara mer deppigt ärlig likt Roy Scranton, som i boken We’re Doomed. Now What? skriver:
The next several decades are likely going to be grim, brutish, and bloody.
Frida Berry Eklund, som driver organisationen Våra barns klimat (tidigare Föräldravrålet) har glädjande nog tagit sig an det här ämnet på allvar. I den nya boken Prata med barn om klimatet (Natur & Kultur) har hon skapat en lättläst liten handbok med en massa bra tips och exempel, både på hur man som förälder kan agera och vilka fallgropar man samtidigt bör undvika.
Det handlar om att ge barnen verktyg redan i en tidig ålder, skriver hon, så att de ges en chans att kunna navigera i den minst sagt osäkra värld de nu kommer att möta.
Många föräldrar blir likt Tim Flannery oroliga när de börjar tänka på klimathot och kommande samhällskollapser. Men Frida Berry Eklund argumenterar skickligt för att det finns en fördel med att vi känner så mycket när de här frågorna kommer på tal. För de känslorna kan i sin tur användas som katalysatorer till engagemang. Oro behöver alltså inte vara dåligt.
Och engagemang är definitivt något som behövs här, menar hon vidare. För enbart prat från föräldrarnas sida räcker inte, det krävs handling också, annars skär sig så klart det som barnen får höra med det som de får se hända.
Frida Berry Eklund har en annan viktig poäng i boken också, nämligen att alla behövs i det här rätt rejäla omställningsarbetet som vi vet måste till om inte världen ska klappa ihop helt. ”Det finns tusen olika sätt att bidra” som hon uttrycker det. Och börjar man med en sak, ja då följer ofta att man gör en sak till. Och en sak till. Och berättar man dessutom för andra vad man gör, då kan det där engagemanget vackert sprida sig som ringar på vattnet.
Ja, fler engagerade föräldrar hade ju onekligen varit toppen i det här läget. Alldeles säkert kan den här boken bidra till det, varför det nu bara är att hoppas på att Prata med barn om klimatet blir läst av många, oavsett om det är föräldrar, släktingar, lärare eller andra.
Boken är på 150 sidor ungefär, så den går snabbt att ta sig igenom. Ska man nämna något på minussidan så är det väl främst att boken missar det öppna målet att ha med fler exempel på hur barnen själva faktiskt pratar och tänker om klimatet. Det händer på någon enstaka plats, som när barnen i Frida Berry Eklunds sons klass i årskurs 2 får måla sin bild av framtiden. Alla målar då sådant som träd, vindkraftverk och flygande bilar, medan två av flickorna i stället ritar brända världar och ledsna djur. Det exemplet gör genast boken mer levande och intressant, och är något man gärna hade sett mer av.
Ett annat minus är att formgivningen är lite märklig stundtals. I själva huvudtexten finns vissa kortare texter insprängda, men i början förstår man inte riktigt hur det där systemet är uppbyggt. Sidorna skiljer sig visserligen åt i färgnyans, men man ser det inte först. Så en bit in i boken kan man exempelvis läsa ett ganska dramatiskt textstycke där vänstersidan slutar med:
I maj 2019 bröt jag ihop på jobbet. Jag satt i ett möte
På högersidan fortsätter det:
FÖRÄLDRAR = SUPERHJÄLTAR
Du är förälder till ett barn. Du är därmed en superhjälte.
Ja helt klart förvirrande. Men i övrigt är det bara att rekommendera denna bok, speciellt till alla föräldrar där ute som funderar över de här rätt tunga frågorna.
Tre minnesvärda citat från boken:
- När jag fick barn fick allt det jag visste om klimatkrisen snabbt en helt ny innebörd. Nu var det personligt.
- Klimatomställningen får inte bli en duktighetsklubb – det måste finnas plats för alla som vill och är intresserade av förändring, oavsett var vi börjar vår resa.
- Det handlar förstås inte om att vi ska skapa ”koldioxidneutrala barn” – vi ska se till att rusta dem med rätt verktyg inför framtiden.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
