Tänk om 2020 bara skulle fortsätta och bli lite värre för varje dag

Kul (men deppigt) tankeexperiment när Thomas Engström och Margit Richert målar upp Sverige år 2049.

Foto: Anders Hellberg

Ett av de populäraste sommarprogrammen i P1:s historia var när Johan Rockström stod som sommarvärd 2015. Kanske kommer ni ihåg? Först ger den svenske miljöprofessorn oss en mörk bild av hur världen kommer kollapsa steg för steg om vi fortsätter som i dag: “Arktis – BANG, Amazonas – BANG”.

Men en bit in i programmet konstaterar Rockström att om vi kavlar upp ärmarna nu och tar de här frågorna på allvar, då finns det fortfarande en möjlighet att vi kan styra världen i en mer hållbar riktning. Framtiden kan enligt Rockström då bli “modern, laddad med den senaste teknologin, häftigare, mer demokratisk, renare, mera jämlik och hälsosammare”.

Det där skulle man kunna säga att de båda författarna och kulturskribenterna Thomas Engström och Margit Richert har tagit fasta på. Alltså inte då scenariot när allt går bra. Utan mer scenariot när allt går åt helvete.

Eller som Thomas Engström förklarade när de båda nyligen medverkade i Nyhetsmorgon på TV4:

– Vi brukar säga att det här är medium rare-scenariot. Det värsta scenariot är ju att vi är uppbrunna allihopa.


Thomas Engström och Margit Richert. Foto: Anthony Tian

Nattavaara – roman i katastrofernas tid (Bokfabriken) är som framgår av undertiteln en rätt mörk och dyster framtidshistoria. Året är 2049, och Sverige är ganska långt ifrån att vara så där modernt och häftigt som Johan Rockström hade hoppats på. För att sammanfatta ungefär vad som hänt:

  • Stora delar av världen står bokstavligen i lågor på grund av klimatförändringarna. Regnskogarna, tundran, Afrika, Australien – allt brinner.
  • I Sverige är läget inte lika allvarligt, men här har landet splittrats då Norrbotten brutit sig loss och bildat republiken Nordmark. Området styrs nu av en jarl och ett folkråd, med säte i huvudstaden Kiruna.
  • I Nordmark är det dock långt ifrån lätt att leva. Skördarna slår ofta fel på grund av något skadligt skit som kommer med regnen, samtidigt som sjukdomar, infertilitet och matbrist tillhör vardagen. Valutan är kollapsad också, och ersatt både med byteshandel och med ett nytt ekonomiskt system byggt på något som liknar de där rikskuponghäftena som var poppis på 80-talet.
  • El, värme, rinnande vatten – allt sådant är lyx. Någon media eller annan masskommunikation finns inte heller.
  • För många är det plundra eller bli plundrad som gäller. Och flyktingar som kommer söderifrån till Nordmark, de jagas för att sedan sättas att jobba som trälar.
  • En av de få saker som fortfarande är framtids-high tech, det är de lågflygande solcellsdrivna reklamsatelliter som ännu inte kraschat utan som nu lever sitt eget liv, där de lyser upp himlen med Pepsis och Amazons loggor.

En korsning av Game of Thrones och Mad Max konstaterade Aftonbladet i en recension, och visst ligger det något i det. I ett inslag i Sveriges radios veckomagasin Godmorgon världen berättade de båda författarna att de från början tänkte sig ett framtidsscenario där 2020 bara skulle fortsätta och bli lite värre för varje år som gick. Ingen “entydig katastrof”, som det står förklarat i boken, utan mer som “våg efter våg av pulserande motgångar”.

Och det där är en rätt jobbig tanke när den väl har satt sig. För tänk om det är så! Tänk om det bara går utför från och med nu. Tänk om 2019 var as good as it gets.

I bokens 2049-framtid beskrivs det som att hela världen nu var “utgången” och att man sedan länge passerat “bäst före-datumet”. Det är kul formulerat, men innebörden av det är samtidigt jävligt otäckt.


Engström och Richerts Nattavaara är den första delen av tre planerade. Och det är alltid vanskligt att ge betyg när berättelser slutar med cliffhangers och när så att säga två tredjedelar av pusslet ännu inte är lagt. Dessutom är det inte någon klassisk hjältesaga vi har här, så det går inte direkt att lista ut hur detta ska sluta. Nej, man sitter efteråt med ett gäng lösa trådar och ofärdiga personporträtt, och man vet inte riktigt vad i hela den här historien som var viktigt och oviktigt att ta med sig, utan det är förhoppningsvis något som får visa sig med nästa bok.

Men om själva historien alltså får ett litet minus i och med detta så får de sylvassa samhällskommentarerna ett desto större plus. Engström och Richert är nu för tiden bosatta i Jokkmokk, och de har knappast missat den långdragna konflikt mellan stad och land, mellan centrum och periferi, som ständigt ligger och pyr här. I boken är det ett återkommande tema hur sörlänningarna gång på gång har kommit för att roffa åt sig av naturtillgångarna i norr. Hur de sugit ut och parasiterat på mineralerna i underjorden, skogen på marken och vattenkraften i älvarna. Plockat hem vinsterna, och så fort ett område är slutkört, dragit vidare till nästa. Vilket så klart bidragit till att missnöjet sakta men säkert har växt.

I Nattavaaras fiktiva värld ledde det här så småningom alltså till en utbrytarrepublik i norr. Och så illa behöver det förstås inte bli i verkligheten. Men när exempelvis statliga Sveaskog nu anklagas för att hänsynslöst vilja skövla naturskogar i norr, områden viktiga för renarnas vinterbete, ja nog borde makthavarna nere i Stockholm fundera ett extra varv på vad de kan vara på väg att starta.

– Det finns en separatistisk anda som ständigt sjuder under ytan, som Margit Richert konstaterade där i TV4:s morgonsoffa.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Framtiden var bättre förr, konstaterade hon.
  2. Resurserna hade räckt och det hade funnits tid till att ta fram nya energikällor, nya odlingssätt, nya kostvanor, nya transportsätt, alltihop. Men de jävla nötterna skulle ha sin eviga, liberala tillväxt.
  3. Den gamla världen hade varit ett fyllo, genomberoende av olja och kol, alltmer berusad på sin egen törst, på sin egen dödsdrift.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)