Obama “körde en riktig jävla gangstapryl” under klimatförhandlingarna i Köpenhamn

Miljö- och klimatfrågorna får oväntat mycket utrymme i första volymen av Barack Obamas memoarer.

Foto: Anders Hellberg

Det är en fantastisk bild. Obama stående mitt i rummet, omgiven av trötta europeiska ledare som sitter ned. Som är slagna.

Fotot lyckades verkligen fånga den där känslan av misslyckande som många fortfarande har av klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.

I Fredrik Reinfelds bok Halvvägs kan man läsa:

Mötet var stängt för all media, men mina pressansvariga smugglade in den svenske fotografen Henrik Montgomery som tog några bilder från detta möte med den nyss anlände Obama som möter de europeiska ledare som i nära två dygn kämpat för att få till ett klimatavtal. En av dessa bilder utsågs sedan till Årets bild.   

I boken Statsministern, där många av Henrik Montgomerys bilder av Fredrik Reinfeldt finns med, är så klart även detta foto uppslaget stort. I bildtexten står bland annat:

USA:s president Barack Obama ansluter från ett annat möte, där han och de stora utsläppsländerna Kina, Indien och Brasilien redan har gjort upp. EU:s ledare tvingas konstatera att resultatet från klimatmötet inte kommer att motsvara deras vilja och ambitioner.


När det tidigare i år stod klart att Barack Obama skulle ge ut sina memoarer, att det skulle bli två volymer och att den första var på över 800 sidor, ja då kändes det ändå rimligt att anta att USA:s förra president skulle stanna till vid Köpenhamnsmötet och ge sin syn på vad som egentligen hände.

Och som läsare blir man inte besviken. Ett helt kapitel (21, på cirka 40 sidor) tar sig an Obamas syn på många av miljö- och klimatfrågorna.

Bland annat får man reda på hur Obama i början av sin politiska karriär gick från att ”träden kunde någon annan bekymra sig om”, till det nya perspektivet som följde av att han började läsa på mer, varpå insikten kom att klimatförändringarna skulle innebära en ”helvetisk kombination av svåra störtfloder över kustlinjerna, torka, skogsbränder och orkaner som bringade miljontals människor på flykt”.

Men det är som bekant en sak att sedan vilja något i politik, en helt annan sak att kunna få igenom det. Vilket alltså blev tydligt inte minst i Köpenhamn. Obama skriver i boken att han insåg att det vore lönlöst att ens försöka komma hem till USA med hårda krav på de egna fabrikerna, om samtidigt fabrikerna i Shanghai eller Bangalore skulle kunna fortsätta som vanligt bara för att stigande supermakter som Kina och Indien på pappret räknades som utvecklingsländer och därför inte fick några krav på sig.

Och det var väl delvis därför det gick som det gick i Köpenhamn.

Obamas redogörelse om vad som hände under den där kalla decemberdagen 2009 är för detaljrik för att beskrivas i sin helhet här. Men den bör läsas av alla som är intresserade av frågan. Kanske av andra också. För det är i slutändan fascinerande hur det trots allt bara är en handfull personer som liksom kan göra upp sinsemellan om hur det ska gå för resten av världen.

Vem hade då en bra dag? Vem hade vaknat på fel sida? Det där är mer avgörande än vad man kan tro.

I Köpenhamn var det uppenbart Obama som hade något av ett flow. Han skulle stanna i prick tio timmar enligt schemat. Hade sedan andra åtaganden. Så han flög in, kom dit pigg när de andra redan var slutkörda, han satsade stenhårt på att få igenom sitt förslag (om ett interimsavtal snarare än ett nytt bindande avtal med krav på utsläppsminskningar), lyckades med detta, höll en pressträff och flög sedan därifrån ”med tio minuters marginal”. Allt hade då gått Obamas väg. Och på flyget hem var det enligt boken ”ett glatt surr”, varav en av Obamas medhjälpare också sa: ”Alltså, chefen, det var ju en riktig jävla gangstapryl du körde”.  


Foto: Pari Dukovic

Ett förlovat land (Albert Bonniers förlag) är rakt igenom en väldigt intressant redogörelse för hur Obama kom till makten och hur han tog sig an rollen som president under de första åren.

Visst, sådana här böcker ska man förstås ta med en rejäl nypa salt också – för så klart är alla Obamas förslag och alla hans beslut närmast perfekta i sin komposition, och eventuell kritik beror enbart på att alla ännu inte förstått hur perfekta de är.

Men för att vara en biografi av en politiker så är boken ovanligt öppen och utlämnande. Språket är enkelt att hänga med i också, även om det för en svensk läsare kan bli lite mycket amerikansk internpolitik ibland.

Boken är väldigt rolig också. Obama har humor. Ett favoritavsnitt är när han berättar om en konversation han hade med några andra amerikanska politiker. Han påpekar att det i sådan här hövliga sammanhang ofta finns ett behov av dechiffrering för den som inte är insatt. Sedan redogör han för samtalet, som då bland annat låter så här:

”Jag kan inte påstå att det finns något större sug efter det du föreslår”, sa McConnell, ”men du får gärna komma till vår veckolunch och lägga fram dina synpunkter”.

    Läs: ”Du måste ha drabbats av villfarelsen att jag bryr mig.”

Men bokens främsta bidrag är ändå att man som läsare får en förståelse för hur det är att dygnet runt vara president för ett land som USA, där det hela tiden dyker upp olika problem som behöver hanteras.

Obama kallar det för en ”ständig och oavbruten multitasking”.

Och man förstår rätt snart att det verkligen inte är alla människor som kan ha det som man brukar kalla för what it takes.

Som 2010, när en av BP:s oljeplattformar, Deepwater Horizon, började brinna och sedan exploderade. Elva personer dog och det stod snabbt klart att det här hade potentialen att bli den värsta miljökatastrofen i USA:s historia. Det varnades för att miljontals fat med olja skulle släppas ut i havet under månaderna som följde om man inte fick stopp på läckan som uppstått.

För Obama var det där ännu en dag på jobbet.


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Jag insåg att folk egentligen inte längre såg mig, med alla mina egenheter och brister. De hade snarare tagit min skepnad i besittning och gjort den till ett redskap för miljontals olika drömmar.
  2. “Tro mig”, sa han. “Presidenten är som en ny bil. Värdet börjar sjunka i samma sekund som man lämnar bilhallen.”
  3. Att få saker gjorda innebar att utsätta sig för kritik, medan alternativet – att ta det säkra före det osäkra, undvika kontroverser och rätta sig efter opinionen – inte bara skulle garantera mediokra resultat, utan också vore ett svek mot de förhoppningar som fanns hos människorna som satte mig på posten.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)