Ännu en chefredaktör ångrar att han inte tog klimatfrågan på allvar tidigare

Är det en trend vi ser?

Peter Wolodarski. Foto: Dagens Nyheter

Det verkar vara ett återkommande tema bland många tidningars chefredaktörer: att de har underskattat klimatfrågan.

Senast ut är Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter, som i en ledare under söndagen skriver:

På senare år har jag flera gånger förbannat mig själv för att jag inte tidigare tog klimatet på större allvar. Professionellt fanns alla skäl att göra det. Signalerna från vetenskapssamhället har länge varit entydiga. Klimatförändringen är inte bara på riktigt, den undergräver på ett genomgripande sätt livsbetingelserna på jorden. Fortsätter utvecklingen som nu blir konsekvenserna dramatiska inte bara för oss själva utan framför allt för våra barn och barnbarn.

Thomas Mattsson, som förra året avgick som chefredaktör på Expressen, efter tio år på posten, var även han inne på detta spår när han på sin Expressen-blogg förklarade:

Jag har gjort mina missar, men behöver nog mer distans till denna dag för att reflektera över dem. Mitt sista stora beslut blev samarbetet med Aktuell Hållbarhet om att klimatutbilda 400 medarbetare och bilda en klimatredaktion om fem medarbetare. Det beslutet borde vi – jag! – förstås tagit än tidigare. Det ångrar jag.

Även Johan Ehrenberg, grundare och ägare samt tidigare också chefredaktör på ETC, har insett att han borde tagit sig an klimatfrågan mycket tidigare. I sin bok Falska minnen skriver han:

Jag har ingen aning om varför just jag blev klimatpolitisk aktivist, jag vet bara att det gick att göra och jag tycker frågan i stället borde vara varför jag inte blev det tidigare. De första stora rapporterna om klimatförändringen kom på 80-talet.

Också Alan Rusbridger, chefredaktör på The Guardian mellan 1995 och 2015, har grämt sig över att han inte var snabbare på bollen. Han skriver i sin bok Breaking News: The Remaking of Journalism and Why It Matters Now:

Back just before Christmas 2014 I had been sitting by a log fire, glass of wine in my hand, wondering about regrets. I had just announced I would be stepping down as editor – to take effect after the imminent general election in May. What would I miss? What could we have done better? Maybe it was the unseasonably mild weather outside, but my thoughts turned to climate change.

Säkert finns det fler exempel. Men det intressanta i allt detta är förstås inte det nyväckta intresset för klimatfrågan i sig, utan vad det har lett fram till journalistiskt:

När det gäller Alan Rusbridger, så drog han under sitt sista halvår som chefredaktör igång en kampanj, Keep it in the ground. Det skapade stor medial debatt inte minst i Storbritannien men innebar också att The Guardian kunde ta sig an frågor om exempelvis klimat, divestering och kolbudgetar på ett helt nytt sätt.

Johan Ehrenberg har sett till att ETC-företagen har börjat syssla med allt från biokol till solceller, samtidigt som tidningen har satsat stort på sin klimatbevakning och förra året dessutom var en av de första dagstidningarna i världen att slänga ut alla fossila annonser.

Thomas Mattsson startade, precis som han skrev, bland annat en klimatredaktion med fem medarbetare.

Och Peter Wolodarski, han har meddelat att Greta Thunberg – som tidigare i år har kommit med en del synpunkter på DN:s klimatbevakning – ska få agera chefredaktör under en dag nu i början av december (troligen en söndag). Men än viktigare är att han i sin ledare gjorde klart att tidningen har ännu mer på gång:

Dagens Nyheter kommer att avsätta mer resurser framöver för att försöka ge kunskapen på området bättre journalistisk rättvisa. Vi kommer också att ytterligare skärpa våra annonsrutiner.

***

Initiativet att ta in Greta Thunberg till DN har de senaste dagarna både kritiserats och hyllats på många håll, inte minst av representanter från andra tidningar.

Och visst finns en del poänger i kritiken – som att det blir svårare för DN efter detta att med trovärdighet granska den makthavare som Greta Thunberg nu faktisk är.

Men det är samtidigt bara ena sidan av myntet. För intressant i sammanhanget är också att det, tack vare Wolodarskis grepp, aldrig har varit en liknande interndebatt om miljö- och klimatjournalistiken i Sverige som det är just nu. I alla fall inte på en sådan här hög nivå eftersom det nu är chefredaktörer, redaktionschefer och stjärnreportrar från alla de stora tidningarna som ser sig tvungna att ta ställning till vad som är bra respektive dålig journalistik på området.

Och det här är spännande att följa. För när alla nu måste börja formulera offentligt hur de ser att medierna på ett bättre sätt skulle kunna ta sig an dessa frågor, då blir det väldigt lärorikt.

Och dessutom blir en del konstigheter synliga:

Som när Svenska Dagbladets chefredaktör Anna Careborg förklarar hur “klimatet är en av vår tids viktigaste frågor och vi har satsat extra på granskande och fördjupande journalistik inom området” – samtidigt som tidningen fortsatt låter Bjørn Lomborg skriva gästinlägg titt som tätt på tidningens ledarsida, nästan alltid med förlöjligande ton om hur dyrt och fullkomligt meningslöst dagens klimatarbete är.

Eller som när många av Expressens medarbetare rasar och på Twitter förklarar att antingen sysslar man med journalistik eller med aktivism. Då kommer kritiken alltså från en tidning som själv precis har lagt ned sin nystartade klimatredaktion – och som dessutom har en historik av att vara just aktivistisk, exempelvis som när tidningen projicerade sin ”Rösta nej till rasism”-framsida på riksdagshuset dagen innan valet 2014, eller när man publicerade en svart framsida dagen efter valet när det stod klart att SD fått oväntat många röster. Och som under många år på ledarplats dessutom drev kampanj mot apartheid, något Thomas Mattsson har förklarat så här:

Det var ett hedervärt ställningstagande i linje med tidningens värdegrund och historiska uppdrag, det så kallade ”ärendet”, som under Andra världskriget slog fast att Expressen skulle motverka nazism, och som än idag förklarar varför vår publicistiska idé stadgar att Expressen ska bekämpa ”främlingsfientlighet”.

***

Ja, vem som gör rätt i allt det här får väl historien utvisa. Men DN verkar i alla fall, i och med Wolodarskis “avsiktsförklaring”, vara inställda på att ta på sig ledartröjan när det gäller miljö- och klimatjournalistiken i Sverige.

Och det gör onekligen att debatten om medias roll är igång på allvar.

Och vad det i sin tur kommer leda fram till, det vet vi inte i dag.

Men exempelvis blir det nog mycket svårare för alla inblandade parter – speciellt de som kritiserar idén att låta en 17-årig klimataktivist vara chefredaktör för DN under en dag – att samtidigt ignorera frågan som ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson ställde på Twitter häromdagen, nämligen om annonsering, och “vad som händer med oberoendet när (klimat)journalistiken finansieras just av de (fossila) intressen som ska granskas”.