Var går gränsen mellan aktivism och terrorism?

Intressant frågeställning slarvas tyvärr bort av för många ”rädda moder jord”-karaktärer.

Foto: Anders Hellberg

Erik Lewin är något viktigt på spåren i sin nya spänningsroman Arvet efter oss. Han har en framtidsspaning som han förklarar ungefär så här: I takt med att klimatförändringarna förvärras framöver, kommer vi att få se fler människor som känner en allt större ilska och frustration gentemot dem som inte har tagit, och dem som fortfarande inte tar, klimathotet på tillräckligt stort allvar.

I dag sker som bekant nästan all miljöaktivism föredömligt fredligt och öppet i Sverige, och därmed helt och hållet inom demokratins ramar. Ofta pratas det om att aktivisterna följer den civila olydnadens grundregler, vilket vanligtvis förstås som: inget våld och ingen skadegörelse, samt öppenhet och ansvarstagande.

Men, frågar sig Lewin, vad skulle hända om några av de här miljöaktivisterna känner att detta inte längre räcker?

Vad skulle hända om de får för sig att denna fredliga väg inte tillräckligt snabbt leder till de förändringar som forskarna menar behövs?

Och vad skulle hända om aktivisterna dessutom skyller detta på politiker och företagsledare, eller varför inte på köttätande, semesterflygande och Suv-åkande privatpersoner, som helt enkelt fortsätter att köra på (i somliga fall bokstavligen) som om business as usual var ett alternativ? 

Att som aktivist göra följande kalkyl är nämligen inte särskilt svårt:

  1. Utsläpp av växthusgaser leder till klimatförändringar.
  2. Klimatförändringarna och dess effekter leder till att tusentals människor kommer att dö, nu och i framtiden.
  3. Om man har möjlighet att göra något för att rädda livet på dessa människor, då har man också en skyldighet att göra det.
  4. Eftersom de som släpper ut växthusgaserna känner till både problemet med klimatförändringarna och problemet med det mänskliga lidande som detta orsakar, och dessutom inte låter sig påverkas av fredliga protester, då kan en viss våldsanvändning vara berättigad för att få dessa personer att upphöra med sina utsläpp.

Det som aktivisten dock missar i kalkylen ovan är förstås det faktum att alla människor i dag släpper ut växthusgaser, och att vi därför skulle riskera att få ett allas krig mot alla med en sådan här ingång – detta eftersom i princip alla på jorden på en och samma gång då skulle vara både sämre än någon annan och bättre än någon annan.

Men bortser man från den poängen, då skulle man kunna hävda att de fyra punkterna ovan är en argumentation som försöker knyta an till nödrätten.

Det är ungefär som när Stellan Skarsgård gör sitt minnesvärda framträdande i den gamla tv-filmen Förhöret – som Jan Guillou skrev manus till baserat på ett avsnitt i hans spionroman Fiendens fiende – och där det alltså är Skarsgård som spelar kommendörkapten Carl Hamilton.

Hamilton är här kallad till förhör i riksdagens konstitutionsutskott, och han får snart en fråga om hur han kan anse sig ha rätt att döda andra människor. Hamilton svarar att han bygger detta just på nödrätten, som är inskriven i brottsbalken. Förstås har Hamilton memorerat vad som står där och säger nu till de minst sagt besvärade politikerna:

– Den som för att avvärja fara för liv och hälsa handlar i nöd, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses som försvarlig. 

Det är ungefär så här, om än inte lika utstuderat, som några av de våldsamma miljöaktivisterna i Erik Lewins bok också argumenterar. Medan de flesta andra i boken säger att det snarare handlar om aktivism som övergått till terrorism.

Vilket då för oss in på själva handlingen.

Erik Lewin. Foto: Nona

I Arvet efter oss befinner vi oss några år fram i tiden. Lewin har skapat två nya miljöorganisationer som i princip har tagit över hela miljödebatten i Sverige. Det är dels den stora och fredliga aktivistgruppen TER. Det är dels den mindre och militanta gruppen KIL.

När Lewin väl öppnar dörren till våldsanvändning i miljöns namn, då är det rätt skrämmande att se vad sorts djävulskap han ser skulle kunna utföras. Vi pratar om allt från kidnappningar och sabotage, till fartygskapningar och drönarattacker mot flygplatser. Och utan tvekan är det just sådant här som Lewin – som enligt egen utsago har 25 års erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete runt om i världen – verkar ha stor kunskap om.

Men tyvärr slarvar Lewin bort ett intressant upplägg. För aktivisterna han har skapat, de är inte särskilt trovärdiga i sina roller. 

I tv-intervjuer pratas det exempelvis om att ”moder jord” kommer gå under om vi inte agerar. På demonstrationer skanderas det: ”rädda moder jord”. Och i föreläsningar på skolor förklaras det att det handlar om att ”skaka om samhället för att göra moder jords röst hörd”.

Vidare anser våldsverkarna inom KIL att de är på väg att starta en ”miljötsunami” i Sverige. Detta medan de fredliga aktivisterna inom TER inte vill använda sig av våld, då det ”skulle förgöra den fantastiska resa mot en klimatneutral värld som vi nu gör tillsammans”.

En killgissning här är att Lewin i sitt researcharbete stött på några jonglerande XR-aktivister som pratat om att de vill skapa en ”miljötsunami” för att ”rädda moder jord”. Och säkert har han också träffat på några ungdomsförbunds-aktivister som pratat om att det vi har framför oss är en ”fantastisk resa mot en klimatneutral värld”. Men ledarna för vad som sägs vara de två mest radikala miljöorganisationerna i Sverige skulle knappast prata på det här sättet.

Nej, det som hade varit ett mer logiskt grepp – och förmodligen också ett mer trovärdigt scenario i en sådan här bok – är om de här aktivistledarna skulle vara lite mer pålästa när de grälade sinsemellan om valet av våld respektive icke-våld som strategi för att uppnå sina mål.

Exempelvis är filosoferna och statsvetarna runt om i världen fortfarande långt ifrån eniga om hur civil olydnad ska definieras. Förutsätter civil olydnad alltid icke-våld? Eller är grunden i civil olydnad endast att man har ett lagbrotts- och ett motivkriterium, där man sedan kan använda våld eller icke-våld beroende på situationen? Här skulle våldsverkarna inom KIL säkert kunna hitta bättre argument för sin våldsanvändning än vad de nu gör. (Se till exempel Civil Disobedience in Focus, redigerad av Hugo Adam Bedau.)

Eller varför inte se tillbaka i historien på några andra typiska ledare? Erik Lewin nämner flera gånger Greta Thunberg i boken. I och med att han därmed verkar vara okej med att lyfta in verkliga personer i berättelsen hade han med fördel kunnat nämna fler än så. För att ta tre exempel:

  • I boken The Autobiography of Martin Luther King Jr. förklarar King exempelvis: ”I had come to see early that the Christian doctrine of love operating through the Gandhian method of nonviolence was one of the most potent weapons available to the Negro in his struggle for freedom.
  • Ett annat exempel är Nelson Mandela som i sin självbiografi A Long Walk to Freedom poängterar att icke-våld inte handlar om en princip som aldrig får brytas, utan snarare är en metod eller en taktik. Han skriver att i fallet med Sydafrika så var staten så stark att skulle aktivisterna använda våldsamma metoder mot staten så skulle de bli nedkämpade direkt och förlora kampen. Därför var det rimligt att använda sig av icke-våld i just det här fallet. Eller som han skriver: ”I called for non-violent protest for as long as it was effective”.
  • Ytterligare ett exempel är Malcolm X, som i The Autobiography of Malcolm X uttrycker sig så här: “I am for violence if non-violence means we continue postponing a solution to the American black man’s problem – just to avoid violence. I don’t go for non-violence if it also means a delayed solution. To me a delayed solution is a non-solution. 

Men nåja. Lewins bok är ändå underhållande som den är. Och även om den alltså är lite ytlig i sin beskrivning av tankegångarna bakom morgondagens aktivism så är den som sagt något viktigt på spåren.  

I dag brukar miljöaktivister som bekant ofta hävda att olika forskarrapporter borde fungera som väckarklockor för politiker och företag. Och med det resonemanget borde nog Erik Lewins bok ses som en väckarklocka just för miljöaktivisterna själva.

För om det är några som direkt och med eftertryck måste säga ifrån den dagen som några våldsamma miljö- eller klimataktivister dyker upp i Sverige, då är det de fredliga aktivisterna. Annars är risken stor att all sorts miljöaktivism kommer buntas ihop och därmed omöjliggöras över en natt. 

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. BBC och CNN hade krigsrubriker. ”Sweden is under siege from ecoterror.”
  2. ”Har du kämpat?” avbröt rösten. ”Kämpade du med din lilla kolbit när Sveriges största energibolag bröt kol i Tyskland?”
  3. Greta hade gjort en fantastisk insats, men det hade ju inte räckt. Inte ens det faktum att hon fick Nobels fredspris hade fått industrimän och politiker att lyssna på riktigt.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)

Författare: Erik Lewin

Titel: Arvet Efter oss

Förlag: Nona

Utgivningsdatum: 2020-05-27