Om ekvationer som inte går ihop

När fler journalister blir intresserade av klimatfrågan kan trots allt mycket hända.

Foto: Anders Hellberg

För lite drygt åtta år sedan genomfördes vad som nog fortfarande måste anses vara en av de absolut mest sevärda klimatrelaterade intervjuerna i svensk historia. Det var en närmast magisk händelse som ingen var riktigt beredd på, och den utspelade sig i TV4:s Nyhetsmorgon. Det här var i november 2012.

Videon är tyvärr nedtagen från webben, men några av er kanske minns att det var professor Johan Rockström (och om minnet inte sviker även dåvarande miljöminister Lena Ek) som var inbjudna att snacka om (förmodligen) någon ny forskningsrapport som släppts och som visade på hur allvarligt läget för planeten var. Det där hade Rockström förstås pratat om otaliga gånger förr, men nu var det Peter Jihde som var programledare och som plötsligt fattar – han FATTAR! – vad det är som Rockström säger. I direktsändning sjunker det liksom in att själva livsförutsättningarna på den här planeten hotas om vi inte väldigt väldigt snart lyckas vända utvecklingen. Varpå Jihde utbrister:

– Jag känner nånstans att man vill skrika att världen ska vakna upp!

Många som intresserar sig för klimatfrågan har nog befunnit sig precis där Jihde var den där novembermorgonen 2012. Det vill säga fått den där känslan av att vänta nu, det här går ju inte alls ihop, varför gör vi inte mer för att ställa om, om nu själva livet på planeten hotas, och varför toppar inte de här frågorna, om inte alla, så i alla fall fler nyhetssändningar?   

Jonathan Jeppsson. Foto: Robin Lorentz Allard.

En som uppenbarligen gjort det är journalisten Jonathan Jeppsson, verksam som nyhetschef på Aftonbladet. I sin bok Åtta steg mot avgrunden ger han modigt nog en känga både till sig själv, till sin arbetsgivare och till resten av den yrkesgrupp han tillhör.

För hur kommer det sig, undrar Jeppsson, att journalistiken gång på gång tappar intresset för klimatfrågorna så fort de stora internationella klimattoppmötena är avslutade?

Hur kommer det sig att journalistiken ger politiker och företagsledare utrymme att gång på gång säga att uppvärmningen på planeten minsann ska hållas under 1,5 grader, utan att syna om den politik de för, eller den verksamhet de bedriver, är i något så när överensstämmelse med detta?

Jeppsson uttrycker det så här:

”En av grundpelarna för journalistisk verksamhet är att granska glappen mellan vad som sägs och vad det sagda får för praktiska konsekvenser.”

Och visst är det så. Skulle fler journalister intressera sig för klimatfrågan och sätta sig in mer i ämnet, då skulle trots allt mycket kunna hända.

Det där var Greta Thunberg också inne på nyligen, när hon besökte Dagens Nyheter. Då sa hon bland annat så här i ett anförande som riktade sig till Peter Wolodarski, Björn Wiman och de andra av tidningens anställda som fanns på plats:

– Om jag och några andra barn kunde åstadkomma vad vi gjorde när det kommer till opinionsbildning och ökad medvetenhet – tänk då vad ni skulle kunna åstadkomma. Jag hade en skylt av masonit, ett Twitterkonto och några flygblad. Medierna har resurserna och möjligheten att kunna förändra allt över en natt. Om ni tänker utnyttja den möjligheten och ta ert ansvar är dock upp till er.

Och givetvis har både Jonathan Jeppsson och Greta Thunberg rätt i att medierna behöver skärpa till sig framöver. (Även om det också måste påpekas att det glädjande nog på snart sagt varje svensk redaktion i dag finns både en och ibland flera journalistiska stjärnor som kämpar på oförtröttligt med att lyfta dessa frågor på olika sätt.)

Men för att ändå belysa det här problemet kan vi ta den senaste stordiskussionen vi haft i Sverige, den om utbyggnaden av Preemraff i Lysekil. Här är det förstås något av ett underbetyg till medierna i landet att forskaren Mikael Karlsson mer eller mindre var ensam om att uppmärksamma frågan om hur en utbyggnad egentligen skulle gå ihop med det som statsministern sagt i sin regeringsförklaring bara någon vecka tidigare.

I september 2015, några månader innan Parismötet, slog Stefan Löfven (S) för första gången fast i regeringsförklaringen:

– Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.

Två år senare, i regeringsförklaringen 2017, skärper han och regeringen detta till:

– Sverige ska transformeras till världens första fossilfria välfärdsland.

Det här upprepade Stefan Löfven även i årets regeringsförklaring som alltså hölls nu i september. Då var budskapet till och med ännu tydligare:

– Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. 

Nu blev det till slut inget av den där utbyggnaden i Lysekil. Men det hade ändå varit intressant om fler hade ställt sig den frågan: Hur kan Sverige bli världens första fossilfria välfärdsland om vi under de kommande åren väljer att kraftig bygga ut den fossila verksamheten i landet?

Kanske finns det ett bra svar på det. Kanske inte.

Men visst kändes det ett tag, med Jonathan Jeppssons ord, som att det fanns ett glapp där någonstans, mellan vad som sagts av statsministern och vad de praktiska konsekvenserna höll på att bli?

Men tillbaka till boken nu. Jonathan Jepsson gör här en lika kunnig som omfattande genomgång av klimatförändringarnas effekter, det vill säga vad vi av allt att döma har att vänta oss under de kommande årtiondena. Det är en minst sagt deprimerande läsning, där kapitlen med olika katastrofexempel avlöser varandra och liksom aldrig tar slut. Ibland tror man att nu kommer nog snart den där peppiga det finns fortfarande hopp-delen som alltid brukar avsluta sådana här böcker, men det gör det alltså inte. Hade det inte varit för en finstämt nedtonad och personlig historia, som Jeppsson lägger in då och då mellan de olika klimatdelarna, så hade boken varit snudd på oläslig på grund av hur otroligt mycket det är i världen som just nu går dåligt.

Men det som i slutändan verkligen skrämmer, när man läst klart boken, det är inte klimatförändringarnas effekter i form av smältande isar, tinande permafrost, översvämningar, torka, brinnande skogar, döda korallrev, brist på dricksvatten, brist på mat, utfiskade hav, sabbade ekosystem, artutrotning, nya sjukdomar etc. Nej det som verkligen skrämmer är hur dåligt förberedda på allt detta som vi människor just nu är. Jeppsson skriver träffande:

“Civilisationer dör inte med värdighet. De störtar samman, med plundring, svält, krig och förtvivlan som följd.”    

Efter att ha läst Åtta steg mot avgrunden mår man förmodligen som Peter Jihde måste ha mått när han intervjuade Johan Rockström den där novembermorgonen 2012.

– Jag känner nånstans att man vill skrika att världen ska vakna upp!

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Vi hade allt detta. Vi hade en fantastisk planet, vi valde att missbruka den, om vi nu ens kunde välja. Allt kan och kommer att ryckas ifrån oss.
  2. CCS har visat sig vara extremt svårt att genomföra i vilken skala som helst. Av kritiker kallas den för zombie-lösningen – den är redan död, men lever vidare och vägrar ge sig.
  3. Tyvärr fick filmens framgångar under de år som följde helt motsatta effekter – efter premiären ökade försäljningen av clownfisk dramatiskt. Alla ville ha en egen »Nemo« hemma och försäljningsökningen var så kraftig att en del vilda bestånd helt tömdes och att den på vissa platser till och med blev lokalt utrotad.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)

Författare: Jonathan Jeppsson

Titel: Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten

Förlag: Ordfront

Utgivningsdatum: 2020-05-15