Det finns två grupper av människor som har en liknande vana av att väga sina ord på guldvåg: diplomater och mafiosi.
I standardverket om Giovanni Falcone, Cosa Nostra: Domarens kamp mot maffian, går exempelvis att läsa:
Att tolka tecken, gester, budskap och tystnader är en av de främsta sysselsättningarna för en ärans man, och följaktligen för en domare.
Viket påminner inte så lite om när den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura berättar om vikten av att vänta på rätt tillfälle för att framföra en synpunkt vid ett medlingsuppdrag:
En sådan tajming kräver erfarenhet, men en bra början är att verkligen lyssna på vad motparten säger – och även pejla in vad han eller hon inte säger.
Det blir således en fantastisk historia av det hela när Staffan de Mistura vid ett tillfälle på Capri en bit in på 80-talet stöter på tre män som han antar hör till just maffian. Vid den här tidpunkten jobbar de Mistura för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, och de tre maffiatyperna har nu ett affärsförslag de vill erbjuda honom. Här sker alltså ett möte, skulle man kunna säga, mellan två lag som spelar i samma toppdivision. Det ska snart dock visa sig att det är de Mistura som är snäppet vassare, och genom att använda sig av en teknik han kallar svara med samma mynt, så är det diplomaten som går både vinnande och helskinnad ut ur detta möte.
Det är DN:s utrikesreporter Erik Ohlsson som stått för intervjuer och samtal med den svensk-italienske diplomaten, och som nu har skrivit ned alla dessa berättelser i boken Armbrytning med ondskan – Staffan de Mistura: Ett liv med krig och konfliktlösning (Ordfront förlag).
Den här boken handlar inte direkt om miljö, klimat eller hållbarhet – förutom i ett kapitel där Staffan de Mistura berättar om när han gjorde ett kort inhopp som generalsekreterare för Världsnaturfonden WWF i Italien, i syfte att hjälpa organisationen som då hade en hel del problem.
Snarare är det fokus på krig och konflikter som utspelat sig runt om i världen under de senaste 40 åren, och där också de Mistura varit med på ett hörn (eller snarare på oväntat många hörn!) och där han dessutom ofta har spelat helt avgörande roller för utfallet. Det är otroligt intressant från början till slut, och att Sverige har haft en sådan här person på FN:s lönelista i så många år är något vi givetvis ska vara stolta över.
En av bokens stora styrkor är att varje kapitel avslutas med en kortare reflektion där de Mistura beskriver vilka strategier och tekniker han använt sig av i sin konfliktlösning. Här möter man som läsare termer som kreativ negativitet, konstruktiv genans, tvärtomtekniken och otillgänglighetspricipen. Vad det handlar om är helt enkelt sätt att ta sig ur en till synes hopplös situation eller att föra en fråga framåt trots benhårt motstånd från övriga parter.
Det här kan alla lära sig av och ha nytta av.
Inte minst alla inom miljörörelsen som känner att de skulle behöva lite fler verktyg i sin verktygslåda, ja de borde genast kasta sig över dessa texter.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Vi bör komma ihåg att det finns en rad omfattande, gränsöverskridande problem som bara kan lösas med global samverkan: covid-19-pandemin, klimathotet, kärnvapenspridningen, massfattigdomen. För att inte tala om internationellt överenskomna fredsavtal.
- Om du har befolkningens bästa för ögonen har du också i regel en viktig allierad i ditt uppdrag.
- Jag brukar påminna mina kollegor och mina studenter om vad Dag Hammarskjöld en gång sade: ”Förenta Nationerna har inte skapats för att föra mänskligheten till himmelriket, utan för att rädda den från helvetet.”
Bokdjurets betyg: 5 (av 5)
