I en FN-rapport som kom häromåret, World Ocean Assessment, finns ett tänkvärt förord där det bland annat går att läsa:
The ocean is vast: it covers seven tenths of the planet, is on average about 4,000 metres deep and contains 1.3 billion cubic kilometres of water (97 per cent of all the water on the surface of the Earth). There are, however, 7 billion people on Earth. This means that each one of us has just one fifth of a cubic kilometre of ocean as our portion to provide us with all the services that we get from the ocean.
(…) That one fifth of a cubic kilometre also suffers from the sewage, garbage, spilled oil and industrial waste which we collectively allow to go into the ocean every day.
Journalisten och författaren Andreas Karlsson är lite inne på samma spår. I sin nya bok Vatten: En historia om människor och civilisationer (Historiska media) skriver han:
Det som en gång i tiden upplevdes som en oändlig resurs är inte längre det.
Och det har han ju helt rätt i.
Men Andreas Karlsson avser här inte de där 97 procenten med salt havsvatten som nämndes i rapporten. Han avser inte heller de cirka 2,5 procenten med sötvatten som är uppbundet i glaciärer och snötäckta områden runt om i världen.
Nej, det han skriver om är de knappa 0,5 procenten av allt vatten på jorden som är tillgängligt för konsumtion. Och det där sötvattnet, det är en naturresurs som är direkt livsnödvändig för allt levande på jorden. Ovärderligt med andra ord.
Men vattnet som vi är så beroende av, det är också föränderligt till sin natur. Ibland kan det helt plötsligt försvinna (vid torka) och ibland kan det bli alldeles för mycket av det (vid översvämningar). Ibland sabbar vi människor också vattnet genom överuttag eller genom föroreningar. Dessutom är vattnet på jorden redan från början minst sagt orättvist fördelat, där vissa områden har ständig vattenbrist medan andra har ett konstant överflöd.
Och inte nog med det, globalt sett verkar det bara bli värre framöver. I boken skriver Andreas Karlsson:
UN Water slår fast att en tredjedel av världens sötvattenssystem är överansträngda och att allt pekar på att situationen kommer att förvärras. Orsaken är en komplex väv av befolkningsökning, industrialisering, jord- och skogsbruk och klimatförändringar som inte är helt lätt att få grepp om.
Som titeln antyder så är Andreas Karlssons bok mycket av en historisk tillbakablick på relationen mellan oss människor och vattnet på jorden – om hur det ständigt har gjorts försök att tämja och kontrollera naturens krafter. Men den som inte är historiskt intresserad ska inte avskräckas för det, för här finns mycket annat som är spännande, och som rör allt från dagsaktuell storpolitik och teknik, till filosofi och naturvetenskap.
Boken kanske är lite långsam på sina ställen i mitten, när mer eller mindre hela mänsklighetens historia ska gås igenom. Och tvärtom känns det mot slutet som att vissa kapitel (inte minst det om klimatförändringarna) med fördel hade kunnat vara minst dubbelt så långa.
Att det inte är fler kartor i boken är också en miss, så tipset är att ha en kartbok vid sidan om under läsningens gång, för nyfikenheten väcks snabbt och man vill faktiskt veta var alla sjöar, floder, hav, bergskedjor, städer och länder som nämns ligger någonstans.
Som helhet är det här dock en väldigt intressant och faktaspäckad bok som kan rekommenderas för alla som vill förstå sig på vilken roll vattnet på jorden har spelat, vilken roll det spelar i dag, och inte minst vilken roll det kommer att spela framöver.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Sett i historiens backspegel verkar ett av mänsklighetens största misstag vara tron att vi en gång för alla ska kunna kontrollera vattnet.
- Vi har byggt våra samhällen kring maximal användning av resurser och lämnat lite utrymme för anpassning när dessa tryter.
- FN:s övergripande vattenorgan UN Water konstaterar på sin hemsida att ”vatten är det medium genom vilket vi kommer att känna effekterna av klimatförändringar”.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
