Inom svensk politik känns det ibland som att miljö- och klimatdebatten liksom står och stampar. Ni vet: Vänsterpartiet skriker det är för lite för sent vad det än gäller, oppositionen skriker allt löser sig med mer kärnkraft, samtidigt som regeringen plus januaripartierna skriker vi måste utreda frågorna och sedan förhandla internt i hundra år innan vi kan göra något.
Men på något sätt rör vi oss ändå framåt. Och zoomar man ut lite, ja då blir man förvånad. För plötsligt ser man att Sverige är ett land som många ser upp till, som många vill lära sig av och som många nu därför nyfiket betraktar.
Exempelvis när världens alla länder rankas utifrån hur nära de är att uppnå FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, det så kallade Agenda 2030-arbetet, då hamnar Sverige på en första plats.
Samma sak när miljöorganisationerna under FN:s årliga klimatförhandlingar rankar världens alla länder utifrån sitt klimatarbete. Då har organisationerna sedan länge första, andra och tredje plats tomma för att poängtera att inget land gör tillräckligt. Men på en fjärde plats kommer sedan Sverige.
Och denna bedömning är för övrigt något som FN:s generalsekreterare António Guterres verkar instämma i. För när han var i Sverige 2018 sa han:
– Sweden has today probably the best programme in the world in relation to climate action.
Att Sverige verkligen gör ett stort avtryck internationellt står också klart när man läser David Attenboroughs nya bok Ett liv på vår planet – en vision för framtiden (Natur & Kultur).
På lite drygt 200 sidor hinner Attenborough nämna den svenska koldioxidskatten (som infördes redan 1991), Stockholm Resilience Centre, Hans Rosling samt Johan Rockström.
Rockström nämns som den som ledde det forskarlag som tog fram de nio planetära gränserna, något som Attenborough beskriver som ”ett anmärkningsvärt projekt som har förändrat vår förståelse av hur planeten fungerar”.
I sammanhanget ska inte heller Greta Thunberg glömmas bort. Hon nämns visserligen inte i boken, men nyligen hade hon och David Attenborough ett samtal som sändes på webben där den 94-årige tv-legendaren flera gånger gjorde klart att han hyser enorm respekt för den 17-åriga svenska klimataktivisten. Bland annat sa han:
– If there is any sign of hope, which I think there is to be truthful compared to what there was 25 years ago, it’s because of what you’ve done and what you’ve done for young people. Young people around the world are really, really going for it now because of you. So honestly, the world owes you a lot.
Självklart ska vi i Sverige inte slå oss till ro i och med detta. Det gäller att ha två tankar i huvudet samtidigt: (1) vi ska vara stolta över en del saker, (2) men vi måste förstås göra mycket mer framöver.
Och kanske kan vi då lära en del från David Attenboroughs bok. För människan har enligt honom lyckats sabba den biologiska mångfalden på planeten så pass mycket att alla kurvor och diagram nu pekar åt fel håll, så pass mycket faktiskt, att ”jordens livsuppehållande maskin” har börjat hacka.
Men det där kan vi fortfarande ändra på, argumenterar Attenborough vidare. Dels genom en hållbarhetsrevolution där vi slutar släppa ut växthusgaser, och där vi samtidigt lyckas stabilisera folkmängden på jorden. Men dels också genom att vi återförvildar världen. Det är detta som är visionen för framtiden: att vi gör ”ett återupplivande av naturen till den viktigaste måttstocken för bedömningen av våra handlingar”.
Ett exempel på återförvildning som David Attenborough lyfter fram är behovet av fler skyddade havsområden där allt fiske är förbjudet. Det menar han skulle öka den biologiska mångfalden, men också ge oss människor mer mat eftersom de växande fiskbestånden skulle sprida sig till platser där man faktiskt får fiska. Dessutom skulle påverkade habitat så som sjögräsängar kunna återhämta sig, och på så sätt skulle också ännu mer koldioxid kunna fångas in och bindas på naturlig väg.
En win win win, helt enkelt.
Och även något för politikerna i Sverige att fundera på. Regeringen och januaripartierna har i sin överenskommelse (pdf) sagt att:
Det hållbara fisket ska utvecklas med åtgärder för att minska bottentrålning i känsliga områden i Sverige och EU, samt att ett generellt stopp för bottentrålning införs i skyddade områden.
Så kanske kan vi i Sverige nu börja röra oss framåt även på detta område.
Ett liv på vår planet följer annars det klassiska upplägget av (1) planeten är i grunden fantastisk (2) men vi människor har ställt till det rejält, och allt är just nu på väg utför (3) samtidigt kan vi styra upp och rädda situationen, men tiden är oerhört knapp om vi ska lyckas.
Och visst, det är ett effektivt berättargrepp. Och boken är i sig intressant, lättläst och inspirerande. Men det är bara att konstatera att det är på tv som Attenborough gör sig bäst. Man saknar både hans egensinniga röst, de magnifika naturbilderna och den där mjuka stråkmusiken till den här berättelsen. Och att boken är på svenska gör också att det blir svårt att ens försöka föreställa sig hur den där brittiska dialekten låter.
I samband med bokutgivningen har dock David Attenborough också kommit med en film (med samma namn) som finns att se på Netflix. Så ett tips är att ha den som belöning när boken har lästs klart.
En sista synpunkt är att David Attenborough tyvärr är alldeles för ödmjuk för att själv skryta om allt han lyckats åstadkomma under sitt långa och minst sagt äventyrliga liv. Han har ju trots allt försett en hel värld med många gånger unika naturbilder, något som i sin tur har skapat en större förståelse för allt det liv som finns på den planet vi bor på. (”Vi har jagat djur till utrotning många gånger i vår historia, men nu när det var synligt var det inte längre acceptabelt” som han träffsäkert förklarar i filmen i samband med att han blickar tillbaka.) Man kan därför tycka att någon redaktör borde ha krävt att få sätta in ett förord i boken, där någon höjdare sedan hade kunnat ägna ett antal sidor åt att sätta boken i sin rätta kontext och dessutom passa på att på riktigt hylla Attenborough för hans livsgärning.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Ingen strand i världen är fri från skräp.
- Vi talar ofta om att rädda planeten, men i själva verket måste vi göra allt det här för att rädda oss själva. Det vilda kommer att återvända, med eller utan oss.
- Jag önskar att jag inte var indragen i denna kamp, eftersom jag önskar att den inte vore nödvändig. Men jag har varit lyckligt lottad och haft en otrolig tur i mitt liv. Så jag skulle känna skuld om jag, efter att ha insett vilka faror som hotar, hade beslutat att ignorera dem.
Bokdjurets betyg: 3 (av 5)
