Vad är det här för en bok egentligen?
Det var första tanken som dök upp när den 600-sidiga tegelstenen landade i brevlådan.
Texten på baksidan gör nämligen klart att boken handlar om ”nedkylningen av jorden”, och framsidan i sin tur pryds av ena hörnet av en gammal oljemålning från 1500-talet: Jägarna i snön.
Några sidor in stod det dock klart att det här som tur är inte är ett verk av någon förvirrad klimatförnekare som ifrågasätter den globala uppvärmningen. I stället är det en överraskande träffsäker debut, som Claes Cilgin-Witzell, till vardags jurist och bosatt i Stockholm, ligger bakom.
Men ett sidospår först.
Den tyske socialpsykologen och författaren Harald Welzer har ett rätt tänkvärt resonemang i sin bok Klimatkrig: varför människor dödar varandra på 2000-talet.
Han skriver här att
det är slående att nästan alla vetenskapliga undersökningar som behandlar klimatförändringens fenomen och konsekvenser är naturvetenskapliga studier, modellberäkningar och prognoser – medan social- och kulturvetenskaperna tiger, som om sådana fenomen som samhällskollapser, resurskonflikter, massmigrationer, säkerhetsrisker, rädsla, radikalisering, krigs- och våldsekonomier osv. inte hörde till deras område.
Det här, menar Harald Welzer, är en av förklaringarna till att vi ständigt matas med böcker och rapporter om klimathotet som är närmast perfekta i sina naturvetenskapliga beskrivningar: med allt från torka, värmeböljor, bränder och översvämningar, till ökade regnmängder, stormar som intensifieras och blir vanligare, landisar och havsisar som smälter samt en havsnivå som sakta men säkert höjs.
Men samtidigt är böckerna och rapporterna också väldigt bristfälliga, eftersom naturvetenskapen, med Harald Welzers ord, ”inte är vare sig kompetent eller ansvarig att bedöma klimatförändringens sociala dimension”.
Det är det här som gör att Claes Cilgin-Witzells debutroman Vår tids slut (Ekström & Garay) är så pass intressant läsning. Boken är visserligen spännande och välskriven och stundtals ganska rolig också, men framför allt är den intressant. Detta eftersom den tar sig an och utforskar just de frågeställningar som Harald Welzer efterlyser: det vill säga hur vi människor inte bara kan komma att påverkas av klimatförändringarnas alla negativa effekter, utan också i hur vi i nästa steg kan komma att hantera detta som medborgare i ett samhälle.
Och det är nu som den där nedkylningen av jorden kommer in. Claes Cilgin-Witzell vänder nämligen smart på den utveckling vi ser i dag. Vi vet ju att det är de redan fattiga och marginaliserade människorna i världen, främst i syd, som drabbas hårdast i takt med att medeltemperaturen på planeten stiger. Här i Sverige kommer vi givetvis också få en del problem, men i en jämförelse har vi haft en oerhörd tur, inte minst i att vårt land ligger där det ligger rent geografiskt och dessutom har haft en lång historia av fred, demokrati och ekonomisk stabilitet.
Men hur skulle vi svenskar reagera om det var vi som drabbades värst?
Claes Cilgin-Witzell skapar något av ett The Day After Tomorrow-scenario i boken, med en snabb nedkylning av norra halvklotet. Den globala uppvärmningen pågår till en början precis som den gör i verkligheten. Men oförklarliga och plötsliga förändringar i mängden vattenånga i atmosfären, ihop med ändrade mönster hos havsströmmarna, leder nu till en snabb nedkylningseffekt. Det blir bokstavligt talat iskallt på norra halvklotet, medan de som klarar sig bäst i den här nya verkligheten är länderna i Afrika, Sydamerika och Sydostasien.
Sakta men säkert börjar samhällena i norr nu att falla samman. Också här i Sverige. Obeboeliga områden, arbetslöshet, oro, ekonomisk kris, stigande matpriser, upplopp, kravaller, fientlighet, rädsla, ryktesspridning, en stat som drar sig tillbaka och inte förmår skydda medborgarna, religiös fanatism. Ja man kan kort och gott sammanfatta med att det rätt snabbt spårar ur ordentligt.
Efter bara några få år är misären alltså ett faktum. De människor som väljer att stanna kvar i Stockholm får tina snö för att dricka och tvätta sig, de får jaga råttor i kloakerna för att få mat, och de får hugga ned träden i staden för att få bränsle till att värma upp lägenheter och hus med.
Många väljer också att slå sig samman i kollektiv för att ha större chans att överleva, för snart är det stora hotet inte bara kylan och svälten, utan också de andra människorna i staden som även de gör allt för att överleva.
Det enda egentliga alternativ som finns är att fly söderut. Att bli en klimatflykting. Försöka ta sig till länder där det finns mat och värme. Problemet är bara att resan är lång och farlig, och att länderna man passerar eller vill ta sig till inte vill ta emot fler flyktingar. De bygger i stället murar och skjuter alla som försöker ta sig över, och vill främst hjälpa till genom att skicka mattransporter till de drabbade samhällena i norr.
Ja det är genom att vända på perspektiven så här som Claes Cilgin-Witzell lyckas fånga en hel del av galenskapen i dagens värld.
I en intervju med tidningen Mitt i förklarar han också upplägget med boken på följande sätt:
– Om det blir två till tre grader varmare så kommer man fortfarande kunna bo i Sverige, men det kanske blir omöjligt att bo i länder som Sudan och Bangladesh. (…) Det finns en global orättvisa kring effekterna av klimatkrisen i världen vi lever i, som jag ville vända på. Det har varit ett tankeexperiment för mig själv.
Ett intressant tankeexperiment är också vad det är även för andra. Vår tids slut är lite som en svensk version av Cormac McCarthys The Road. En mörk och dystopisk historia som gör att man som läsare ofta börjar fundera på vad i livet som egentligen är värdefullt.
Skulle Claes Cilgin-Witzell göra ytterligare ett tankeexperiment framöver, då borde han och förlaget ta fram en pocketversion av boken, och där ha en lite mer Hollywood-aktig framsida och kanske också en lite mer säljande baksidestext. Då skulle nog fler få upp ögonen för den här både spännande och skrämmande historien.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Vi lyckades födas på den mikroskopiskt lilla ön i oändligheten av tid och rum som hade allt. Vi tillhör de historiskt och geografiskt supergynnade.
- En verklig kris var på uppsegling. Inte som de senaste decenniernas kriser, utan en rent civilisatorisk kris som landets institutioner kanske inte skulle klara av.
- Jag längtar också hem något otroligt. Jag tänker på Stockholm varje dag och blir ständigt förvånad över vilka minnen som väcker mest känslor, inte det uppenbara eller vackra som typ Djurgården eller Riddarfjärden, utan det kan vara minnet av det blåa kaklet i Odenplans tunnelbanestation, snöslasket på Upplandsgatan en morgon i februari, trängseln på fyrans buss.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
