Det finns en rolig scen i filmen Charlie Wilson’s War där karaktären som spelas av Philip Seymour Hoffman berättar historien om zenmästaren och den lilla pojken.
Lärdomen här – And the Zen master says, ”we’ll see” – handlar förstås om att något som just i stunden kan sorteras in som antingen bra eller dåligt, med tiden kan få en helt annan betydelse.
Den där filmscenen gör sig faktiskt påmind lite då och då. Som nu, i Isabella Lövins nya bok Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse (Natur & Kultur), där försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsgruvor kommer på tal.
För hur var det nu igen?
Inför riksdagsvalet 2014 gick Miljöpartiet ut med att det första beslut som partiet ville ta i en eventuell regeringsställning var att stoppa statliga Vattenfalls planer på fler kolgruvor i Tyskland.
I slutet av valrörelsen hade framtiden för de där gruvorna utan tvekan blivit till den mest omdiskuterade klimatfrågan. Återkommande stod exempelvis språkrören och viftade med en kolbit för att visa på bristerna hos Alliansregeringens klimatpolitik, och Miljöpartiet lär ha kammat hem en hel del röster på att man drev frågan så hårt som man gjorde.
And the Zen master says, ”we’ll see”.
Ja, för det blev ju snart pannkaka av alltihopa. På en direkt fråga om brunkolsverksamheten från Greenpeace innan valet gavs svaret att ”Miljöpartiet är för en ansvarsfull avveckling”. Sedan, efter valet, så lyckades Miljöpartiet och Socialdemokraterna visserligen bilda regering ihop, men man hann knappt komma överens om en plan vad gäller gruvorna innan Vattenfall plötsligt beslutade sig för att man ville avyttra hela verksamheten. Miljöpartiet försökte, men lyckades inte stoppa affären, och det blev till slut ett tjeckiskt riskkapitalbolag som köpte upp hela den tyska brunkolsverksamhet i syfte att driva den vidare.
Det där har varit Miljöpartiets ömma tå sedan dess. Åsa Romson, som var klimat- och miljöminister under stora delar av den här perioden, skriver exempelvis i sin bok Mina 15 år i miljöpolitikens tjänst (Sjösala förlag) att kolbiten kom att bli ”en symbol för Miljöpartiets oförmåga att leverera något som miljörörelsen hade tolkat som ett vallöfte”.
Och Isabella Lövin, som tog över språkrörsposten och klimatministerportföljen efter Romson strax innan det att försäljningen blev klar, hon skriver nu i sin bok att det i mångt och mycket handlade om ett ”kommunikativt misstag” att man från Miljöpartiets sida tog sig an denna fråga så som man gjorde inför valet. Hon tillägger att detta nog ska ses som ”ett tecken på förståelig desperation hos ett litet parti som kämpar för att `komma ut´ med frågor som är konkreta och tydliga”.
Lövin konstaterar också lite uppgivet att vad partiet än lyckades med efter det att affären var genomförd, så kom alltid ”den otåliga motfrågan, lika förutsägbar som hacket i en gammal grammofonskiva: Jaja, men ni gick ju med på att sälja Vattenfalls kolgruvor?”.
Så långt sträcker sig normalt historieskrivningen. Miljöpartiet gjorde helt enkelt bort sig.
And the Zen master says, ”we’ll see”.
Ja, för historia tar inte slut där. Fortsättningen är nämligen också minst sagt fascinerande.
(Att ingen ännu skrivit boken om försäljningen av Vattenfalls tyska kolgruvor är helt klart ett mysterium.)
Isabella Lövin berättar i Oceankänslan om hur Miljöpartiet som plåster på (Vattenfall)såren fick 300 miljoner kronor att använda till en mer eller mindre valfri budgetsatsning. Miljöpartiet föreslog då den så kallade utsläppsbromsen. Här handlade det enligt Lövin om att köpa upp utsläppsrätter från handelssystemet i EU och sedan skrota dem, det vill säga ”ta bort utsläpp från den europeiska marknaden på ett annat sätt än genom att lägga ner kolgruvorna”.
Det där förslaget flög dock aldrig på hemmaplan. Andra länder var inte heller särskilt sugna på att hänga på. Däremot ”hyllades det av experter”, skriver Isabella Lövin. Och kanske än viktigare: ”snart visste i alla fall de flesta i Bryssel att Sverige var mycket seriöst inriktat på att göra något åt det ineffektiva systemet. Man lyssnade på oss.”
När Sverige sedan kom med The Swedish Proposal, ett förslag om att ett visst överskott av utsläppsrätterna inom EU:s handelssystem kontinuerligt skulle skrotas varje år, så hade Sverige alltså redan arbetat upp en trovärdighet i frågan. Sverige lyckades också, tillsammans med andra allierade, med bedriften att baxa detta förslag igenom hela EU-maskineriet. (I boken lägger Lövin tolv mycket läsvärda sidor på att i detalj förklara hur det gick till.)
Och så fort de nya reglerna kom på plats följde också att priserna på utsläppsrätter började stiga rejält – det vill säga handelssystemet fungerade nu mer som det var tänkt från början. ”Och”, skriver Lövin vidare i boken, ”de kolgruvor som svenska Vattenfall hade sålt när jag tillträdde som språkrör våren 2016 har antingen aldrig öppnats eller blivit förlustaffärer för köparna, eftersom hela deras affärsmodell bygger på ett lågt pris på utsläpp”.
Men inte nog med det, satsningen på ovan nämnda utsläppsbroms blev ju i och med de nya EU-reglerna närmast onödig, så de där 300 miljonerna, som enligt Lövin fortfarande ”tillhörde” Miljöpartiet, dessa pengar kunde man skicka in i en helt ny budgetpost. Det blev starten på det så kom att kallas industriklivet, i dag en av de mest framgångsrika och omtyckta politiska satsningarna på klimatområdet.
Ändå rätt bra gjort av lilla Miljöpartiet.
And the Zen master says, ”we’ll see”.
Ja, för någon direkt utdelning har man inte fått av detta. Nu ligger MP som bekant på bottennivåer i alla opinionsundersökningar, och man riskerar att åka ur riksdagen i höst, något som förmodligen vore slutet för partiet.
Vilket än en gång alltså belyser det faktum att det som just i stunden kan sorteras in som antingen bra eller dåligt, med tiden kan få en helt annan betydelse.
Det är samtidigt just det här som Isabella Lövin verkligen gör bra i Oceankänslan, att hon oavsett hur det går i den politiska opinionen ändå helhjärtat står upp för och försvarar det politiska hantverket.
”Konkreta idéer om hur man tar bollen vidare, tålamod, diskussioner, kongressbeslut, valmanifest, utredningar, motioner, propositioner och ändringsförslag” – utan detta blir ingenting gjort inom politiken, menar hon. Det får bära eller brista, för några genvägar finns inte.
Oavsett partitillhörighet är detta ett viktigt budskap att ha med sig nu i valtider.
Några missar finns förstås också med i boken som kan vara värda att nämna. Exempelvis tappar boken något i tempo när Lövin i ett kapitel blickar bakåt i den klimatpolitiska historien. Visserligen får hon med en hel del intressanta fakta här, men det blir lite för mycket akademisk uppsats av det hela för att passa med resten av boken.
En annan sak, betydligt mindre i sammanhanget men som ändå är lite synd, är hur en översättning delvis slarvas bort. Lövin har flera gånger annars med också de engelska originalcitaten, men glömmer detta när hon skriver om George Bush den äldre som sa: ”De som tror att vi är maktlösa inför växthuseffekten har räknat bort Vita huset-effekten”. Detta citat är så klart mycket roligare på engelska, varför läsaren nog också missar poängen som görs här: ”Those who think we are powerless to do anything about the greenhouse effect forget about the White House effect.”
I övrigt kan bara sägas om boken att Lövin är en verkligt skicklig skribent. Hon har ju en bakgrund som journalist, och hennes författartalanger har hon redan visat en gång med den prisbelönta boken Tyst hav – jakten på den sista matfisken (Ordfront förlag, 2007 – boken har nu precis getts ut som ljudbok).
Den här gången känner man att Isabella Lövin verkligen också har glatt sig åt att i lugn och ro få sitta ned och förklara på 300 sidor vad hon tycker och tänker om sakernas tillstånd. Onekligen passar detta arbetssätt henne mycket bättre än att behöva medverka i någon stressig Agenda-debatt där hon på tio sekunder måste leverera en rapp och trovärdig och vinnande one-liner om partiets klimatpolitik, något som sedan ändå bara kommer mötas av ett: ”Jaja, men ni gick ju med på att sälja Vattenfalls kolgruvor?”.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Oceankänslan är överallt. Den är hänförelsen, ödmjukheten, kontakten, känslan av att vara en del av allt levande.
- Vi verkar närma oss en perfekt storm av global sårbarhet: alltifrån pandemier till klimatkris, ekonomisk kris, demokratikris och värderingskris.
- Men det jag ser att vi som mänsklighet behöver mest just nu är kanske något annat, mycket enklare. En berättelse. En mening. En annan berättelse än den förhärskande, för den duger inte. Den är inte sann, den är förminskande, den leder oss faktiskt just nu rakt ner i avgrunden. Vi behöver berätta inte om vad som skiljer oss människor åt, utan om hur vi kan samarbeta.
Bokdjurets betyg: 5 (av 5)
