En av de roligare anekdoterna i Göran Perssons bok Min väg, mina val (Albert Bonniers förlag, 2008) är när Persson berättar om hur han och Anna Lindh kunde sitta på olika EU-möten och recensera inläggen som gjordes av andra länders stats- och regeringschefer eller utrikesministrar.
Vi kategoriserade rådets ledamöter efter fyra huvudtyper. ”Frisörerna” pratade och pratade men sade aldrig någonting. ”Bilhandlarna” ville alltid kränga något och var ute efter förmåner för det egna landet. ”Kommunalråden” var helt inriktade på att lösa problem, stora som små. ”Statsmännen”, till slut, visade prov på både styrka, substans och elegans. Statsmännen var inte särskilt många.
Efter ett inlägg hände det att Anna väste ”Frisör!” ur ena mungipan.
I samma kapitel gör Göran Persson också klart att han hade ”en fullgod efterträdare i Anna Lindh” och att ”vi visste båda hur det skulle bli”. Persson skriver att tanken var att han skulle avgå på en extra partikongress 2004, två år innan kommande riksdagsval.
Så hade det alltså kunnat bli, om inte Anna Lindh hade mördats i september 2003.
I boken En människa kan mördas men inte idéer (Albert Bonniers förlag) skriver journalisten Eva Franchell vad som är en första heltäckande biografi över Anna Lindh. (Titeln är ett citat hämtat från det tal som Lindh höll på en minnesstund efter det att Olof Palme mördats 1986.)
Eva Franchell var nära vän och dessutom tidigare kollega med Anna Lindh i form av hennes pressekreterare, så mycket i boken är upplevt i första hand.
Därför är det väldigt intressant att läsa inte minst om åren när Lindh var miljöminister (1994–1998). Det här var ju en minst sagt avgörande tid när exempelvis det svenska miljömålssystemet togs fram och när den spretiga miljölagstiftningen skulle samlas i en mer sammanhållen miljöbalk.
Det är också spännande att följa hur klimatfrågan seglar upp och blir allt viktigare under de här åren. Ett exempel är FN:s ramkonvention om klimatförändringar som beslutades i Rio de Janeiro 1992. När det allra första mötet mellan parterna skulle hållas i Berlin 1995 (COP 1), så valde Lindh att i stället åka på en resa till Baltikum för att där fokusera på frågor om kärnkraftssäkerhet, vattenrening och oljesanering. Det var ”en felbedömning” och ”ett rejält misstag” skriver Franchell om händelsen, och det hela ska ha lett till hård kritik från både Naturskyddsföreningen och Greenpeace.
En människa kan mördas men inte idéer är lätt att ta sig igenom. Språket flyter på och det är tydligt att det är en journalist som skrivit den. Dock blir boken stundtals lite stolpig och grund, detta då kapitlen är korta och då i princip endast en fråga i taget ska avhandlas i kronologisk ordning. De många längre citat som finns med är också otydligt utskrivna och flera gånger händer det att man som läsare inte riktigt hänger med på om det är ett citat man läser eller Franchells egen text.
Samtidigt, på den positiva sidan, är det en hel del nytt som kommer fram i boken, inte minst om Anna Lindhs unga år och hennes väg in i politiken. Även det faktum att hon på riktigt brann för miljöfrågorna nämns flera gånger. ”Redan tidigt förstår hon miljöfrågans potential” skriver Franchell bland annat.
En fråga att därför fundera på, sett utifrån dagens politiska diskussioner, är hur Anna Lindh hade ställt sig gällande Kallak – Sveriges just nu mest omstridda gruvprojekt. Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) har gjort klart att ett regeringsbeslut är att vänta i mars, och många bedömare tror att det blir ett ja, inte minst eftersom näringsministern själv nyligen sagt att han ”hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor”. Men berörda samer och lokalbor samt flera miljö- och människorättsorganisationer har samtidigt krävt att regeringen ska avslå ansökan från det brittiska prospekteringsföretaget Beowulf Mining, så helt lätt är beslutet sannolikt inte för regeringen.
Varför då fundera över detta? Jo, för att Anna Lindh, när hon själv var miljöminister, verkligen slogs för sin sak, även inom regeringen. Så pass att hon en gång oväntat lyckades köra över ingen mindre än Göran Persson när denne var finansminister. I boken beskrivs hur Anna Lindh ”tvärtemot all kutym” lyfte upp en budgetstrid som gällde kostnader för kalkning av försurade sjöar mitt under ett regeringssammanträde. Och inte nog med det, hon lyckades dessutom få statsminister Ingvar Carlsson med sig i denna fråga.
– Äsch, jag bara tänkte, vad skulle Sten Andersson ha gjort och så gjorde jag det, sa Anna Lindh efteråt, med hänvisning till den tidigare socialministern som varit känd för sina strider med finansminister Kjell-Olof Feldt.
Frågan att fundera på vad gäller Kallak, ja det är väl om nuvarande klimat- och miljöminister Annika Strandhäll kommer att tänka: vad skulle Anna Lindh ha gjort?
Tre minnesvärda citat från boken:
- Socialdemokraterna har alltid haft ett komplicerat förhållande till miljöfrågan. Den gröna tanken att minska belastningen på jordklotet står ju per definition i motsats till den röda drömmen om evig tillväxt.
- Anna Lindh förstår miljöns djupt existentiella dimension och att den kommer att påverka människor för all framtid.
- Väldigt många svenskar har underskattat den politiska betydelsen av mordet på Anna Lindh.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
