Det finns ett kul stycke i Maggie Strömbergs bok Vi blev som dom andra (Atlas), som handlar om hur Miljöpartiet hade en ganska tuff start när de kom in i riksdagen 1988:
De hade pratat hela valrörelsen om hur de skulle göra politik på ett nytt sätt. De skulle hålla ideologiska debatter, votera utan partipiska, påverka på riktigt. I stället hamnade de mitt i riksdagsarbetets pappershögar och informella nätverk och insåg att de inte hann med någonting. Och knappt förstod vad som hände.
Efter mer än halva mandatperioden var miljöpartiets största framgång fortfarande att de fick bära kofta i kammaren.
Ja onekligen har det hänt en hel del sedan dess.
I år fyllde Miljöpartiet 40 år. Och listan över framgångar i svensk politik är väl också den något längre, inte minst efter att partiet suttit i regeringsställning de senaste sju åren.
Men annat är sig ändå ganska likt, intressant nog.
Som uppfattningen att det behövs mer av just ideologiska debatter.
För några veckor sedan damp antologin En bok om grön ideologi (MBM Förlag) ned. Och idén här är just att försöka lämna sakfrågorna för en stund för att i stället se närmare på de tankar och på den verklighetsbeskrivning som ligger till grund för politiken i stort.
Det är Katarina Folkeson och Sofia Kamlund som varit redaktörer för boken, och bland övriga elva författare märks bland andra Gustav Fridolin, Aida Badeli, Åsa Lindhagen, Amanda Lind och Lorentz Tovatt.
Alla som medverkar har kopplingar till antingen Miljöpartiet, Grön ungdom eller till Gröna studenter, och då som nuvarande eller tidigare aktiva.
En bok om grön ideologi, som inte är mycket längre än 160 sidor, kan ses som något av en snabb grundkurs i grönt politiskt tänkande, främst med fokus på Sverige men även med viss internationell utblick. Här finns exempelvis lite om historiken med, lite om de viktigaste personerna och böckerna, lite om grundläggande begrepp och inriktningar.
Det är kanske inga djupare analyser man som läsare bjuds på, men efter att ha läst boken förstår man ändå lite bättre hur tankegångarna inom detta parti går och varifrån idéerna en gång har kommit. Och så får man också en lite bättre inblick i vad det är de bråkar om internt när de snackar om att det finns en konflikt mellan fundis och realos, det vill säga mellan idealisterna och pragmatikerna inom partiet.
Texterna i boken håller dock en ganska ojämn nivå, och ibland blir det lite väl mycket studentuppsats av det hela. Framför allt är det Amanda Linds och Gustav Fridolins texter som är värda att ta sig igenom, där Lind diskuterar kulturens enormt viktiga roll i samhället och engagerat förklarar varför det för de gröna i dag ses som ”självklart att driva och leda kulturpolitiken”. Och där Fridolin i sin tur pedagogiskt går igenom ”tre utmärkande drag” för den gröna ideologin, vilket han menar också är vad som skiljer ut den från andra ideologier.
Ett plus för boken är också tajmningen. För med val nästa år skadar det förstås inte att fler börjar fundera i de här banorna.
Tre minnesvärda citat från boken:
- En levande ideologi kräver mod att våga ompröva idéer utifrån nya omständigheter.
- Att bara läsa om miljöproblemen gör inte människor kapabla att hantera dem. Människor måste också utrustas med övertygelsen att hennes insats gör skillnad och att hon kan göra något åt de problem som hon tar del av.
- Det är tider där mänskliga rättigheter är hotade och klimatförändringarna ytterst riskerar att slå ut förutsättningarna för mänsklighetens existens. Är det någon gång vi människor ska engagera oss för en bättre värld så är det nu.
Bokdjurets betyg: 3 (av 5)
