Intressant, men inte övertygande

Klimatkrisen kräver radikala åtgärder. Men är samtal och gruppövningar verkligen den bästa vägen framåt?

Foto: Anders Hellberg

Den amerikanska journalisten och meteorologen Eric Holthaus är just nu Sverigeaktuell med boken Jordens framtid: En radikal vision av våra möjligheter i den globala uppvärmningens tid (Harper Collins).

Det hela börjar riktigt bra. Eric Holthaus är kunnig i ämnet och han beskriver skickligt och medryckande hur allvarlig situationen på jorden är just nu. Det handlar om “ett pågående nödläge” skriver han, som i sin tur “drabbar vissa samhällsgrupper i högre grad än andra: kvinnor, låginkomsttagare, personer med funktionsnedsättningar, svarta och urbefolkningar”.

Samtidigt har Holthaus en uppfriskande hoppfull ton: “så länge vi finns här har vi inte förlorat” kommenterar han exempelvis. Och han förklarar vidare att målet med boken är att läsarna ska få en bra bild av hur just de kan bidra till den förändring som nu krävs.


Men efter en 50 sidor ungefär (en fjärdedel in i boken) är det då alltså dags att komma in på vad som nu måste göras. Och då känns omvärldsanalysen plötsligt ganska tunn.

Medias roll, den yrkesgrupp som Eric Holthaus tillhör, nämns inte alls, politiker och företagsledare ses mest som skurkar i sammanhanget, och miljörörelsen den har fokuserat på helt fel saker. Holthaus sammanfattar i princip 30 års klimatkampanjande med att “miljöaktivister har fokuserat alltför mycket på små förändringar”, exempelvis på “energisnåla lampor”.


Så vad menar då Holthaus måste göras? Ja hans radikala vision är att han vill “bygga upp en ny värld som fungerar för alla”, baserat på sådant som rättvisa, kärlek och nya maktstrukturer.

Och för att kunna nå dit måste vi nu börja prata med varandra. För “genom att prata om klimatet ökar vi den sociala och politiska pressen för radikala åtgärder”.

Så långt inga problem egentligen. Att diskutera de här frågorna är givetvis superviktigt för att kunna komma snabbare framåt i omställningen.

Men så är Holthaus direkt där igen, precis som med de energisnåla lamporna:

Vi kommer inte att uppnå våra mål genom att pyssla lite i utkanterna av ett i grunden orättvist system. Det här handlar inte om att bygga cykelbanor och solcellspaneler, utan en helt ny samhällsstruktur.

På många sätt är det här en konstig ingång i klimatfrågan. För alla åtgärder blir enligt Holthaus sätt att se på det fjuttiga i sammanhanget och otillräckliga – i stället för att ses som små men viktiga steg på vägen.

Och de radikala åtgärder som Holthaus själv efterlyser för att uppnå en ny samhällsstruktur, ja dessa vill han på något magiskt sätt komma åt genom att läsarna av hans bok ska göra “gruppövningar” av olika slag. Det kan vara allt från att försöka känna sig “närvarande i nuet” till att “experimentera med en stor gemensam väggmålning”.

Det sista kapitlet i boken är fyllt av sådana här rätt otydliga tips, som det är svårt att få något grepp om eller begripa sig på.

“Titta på en baseballmatch” är ett sådant.

Starta ett företag, ett annat: “Med till exempel ett städföretag som använder gröna kemikalier har du chans att prata om klimatförändringarna med alla dina kunder.”


Eric Holthaus gör visserligen helt rätt som i sin bok försöker tänka sig den framtid han vill ha, och som samtidigt försöker få igång ett bredare samhälleligt samtal om de här frågorna.

Men om vi ska lyckas halvera världens koldioxidutsläpp på knappt nio år (som IPCC rekommenderar sett till 1,5-gradersmålet), då är nog ändå energisnåla lampor, cykelbanor och solceller att föredra framför många av Holthaus rekommenderade recept, där ytterligare ett lyder:

Rörelse och ljud kan också delas och spontant kombineras om man känner för det.

Det där sista påminde om en av Twitters kanske roligaste kommentarer, skriven häromåret av webbredaktören på Dagens ETC, som väl säger något om hur framkomlig just denna väg kan tänkas vara:


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Det handlar inte längre om extrema väderhändelser, nu talar man om extrema årstider.
  2. Att välja mellan 1,5 grad och 2 grader är som att välja mellan Hunger games och Mad Max, som New York Times klimatreporter Kendra Pierre-Louis uttryckte det.
  3. Av någon anledning är det lättare att föreställa sig världen som ett brinnande helvete än att tänka sig en framtid där vi tillsammans bygger ett nytt samhälle för alla människor och arter.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)