Dela som en fladdermus och bygg hus som ett korallrev

Att ha naturen som inspirationskälla kan hjälpa oss människor lösa många av dagens stora samhällsproblem, det menar forskaren Fredrik Moberg.

Foto: Anders Hellberg

Då och då dyker det upp såna där positiva nyheter i flödet. Artiklar som är roliga att läsa eftersom de för en gångs skull inte handlar om att vi människor håller på att sabba den här planeten.

I stället är det precis tvärtom – att vi fixar till saker och ting och agerar närmast som planetskötare.

I början av förra veckan var det exempelvis en nyhet om en restaurerad våtmark utanför Gävle som hundratals gäddor nu sökt sig till för att leka, varför det pratades om att man skapat en “gäddfabrik”. SVT rapporterade någon dag senare om att två kommuner gemensamt vill köpa flera gamla vattenkraftverk i Testeboån för att sedan riva ut dem, detta i syfte att skapa öppna vandringsleder för fisken i ån. Och ytterligare någon dag senare beviljade Naturvårdsverket bidrag på flera miljoner kronor till länsstyrelserna i landet för projekt som bland annat handlar om hyggesfria skogsbruksmetoder, plantering av blommande träd och buskar, samt om att skapa och sköta natur för blommande ängsväxter.


Ja det där var bara några exempel från i förra veckan. Och man behöver alltså inte vara mycket till omvärldsspanare för att förstå att det inte räcker med att bara skydda mer natur – nej vi måste nu också på allvar börja restaurera naturen och så att säga laga de delar vi tidigare har förstört.

Att ta hand om naturen och den biologiska mångfalden är onekligen smart på flera sätt. Friska ekosystem behövs ju för att vi människor ska få exempelvis mat, dricksvatten, träråvaror och bioenergi. Det behövs för att vi ska ha en fungerande luft- och vattenrening, kolbindning och pollinering. Och det behövs så klart också för friluftsliv och rekreation.

Men det finns ytterligare en aspekt här, som flugit lite mer under radarn i debatten. Och det är att naturen även är viktig som inspirationskälla. För vi människor har nämligen – och det menar allt fler som sätter sig in i frågan – enormt mycket att lära av alla de djur, växter och ekosystem som finns i dag, och som under evolutionens gång har utvecklat vad som väl närmast kan beskrivas som superkrafter och supereffektiva system.

Inte minst behövs dessa kunskaper nu, eftersom vi människor är i trängande behov av att snabbt hitta smarta lösningar för att kunna minska vår i dag fullkomligt ohållbara miljö- och klimatpåverkan.


En av dem som intresserat sig för det här snabbt växande området är Albaeco– och Stockholm Resilience Centre-forskaren Fredrik Moberg. För två år sedan plockade han hem Natur & Kulturs populärvetenskapliga arbetsstipendium, och detta har nu resulterat i boken Den uppfinningsrika planeten: Biomimikry och naturens lösningar på vår tids utmaningar.

Fredrik Moberg. Foto Maria Rosenlöf.

Fredrik Moberg skriver i boken att människan visserligen alltid har härmat och lärt sig av naturen. Men det var först på 1980-talet som begreppet biomimikry kom att börja användas på allvar.

Biomimikry handlar i korthet om att hitta hållbara lösningar inspirerade av naturen. Det kan vara härmandet av form eller material, härmandet av en viss process eller härmandet av ett helt ekosystem, som man här alltså pratar om.

Kardborrbandet är förstås en klassiker i sammanhanget, men biomimikrytänket går att applicera på det mesta, allt från arkitektur till medicin. När Fredrik Moberg häromveckan pratade om sin bok på Vetenskapsfestivalen i Göteborg gjorde han exempelvis ett kul försök att hitta en biomimikryvariant till vart och ett av de 17 globala målen för hållbar utveckling, vilket bland annat resulterade i:

  • Dela som en fladdermus
  • Vattna som en skalbagge
  • Odla mat som en kelpskog
  • Bygg hus som korallreven

Ja möjligheterna när man tar naturen till hjälp är, precis som det låter, rätt många.


Boken Den uppfinningsrika planeten kan man säga är något av en grundkurs i ämnet biomimikry, och här får man som läsare hoppa mellan en lång rad spännande exempel som finns. Det är hajar, bläckfiskar, termitstackar, lotusblommor, geckoödlor och ugglor om vartannat. Och så kungsfiskaren förstås, fågeln som syns på bokens framsida och som varit förebild för fronten på de japanska höghastighetstågen, detta för att kunna minska på både buller och energiåtgång.

Lärorika kapitel är det utan tvekan, och dessutom ett kraftfullt förord skrivet av Johan Rockström som liksom sätter tonen så att man fattar varför detta är viktiga frågor.

Men boken skulle samtidigt tjäna på att ha en lite maffigare avslutning. Nu rinner det hela ut i sanden och det är svårt att förstå vem som så att säga har bollen och vad som kan förväntas hända framöver på det här området.

En lite djupare politisk analys hade exempelvis varit intressant att ha med här. För vilken roll har egentligen politiken? Och finns det ens något parti här hemma i Sverige som har fått upp ögonen för de här frågorna ännu? Kan vi exempelvis förvänta oss valaffischer nästa år där det står “Dela som en fladdermus och bygg hus som ett korallrev“? Eller är det kanske att hoppas på lite väl mycket?


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Jag är övertygad om att biomimikry kan fungera som en viktig kugge i en annan berättelse; en positiv vision om något vi vill uppnå snarare än skräckscenarion som vi måste undvika.
  2. Att lära oss mer om hur naturen kan hjälpa oss att lösa våra egna problem med smart innovation och teknik som jobbar med, istället för mot, naturen kan rent av vara ett första steg mot att få upp respekten för alla kryp och växter som vi delar denna planet med igen.
  3. Trådarna i slemmet liknar silke och man skulle kunna tillverka sidentyger av materialet. En slemklänning – någon?

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)