Om vi backar bandet lite först. Till en solig eftermiddag i oktober 2017, uppe på Mosebacke i Stockholm. Den svenska artisten och författaren Stefan Sundström var där för att träffa Rob Hopkins från Storbritannien som då var på föreläsningsturné i Sverige. Tillsammans skulle de gräva ner några kilo biokol i marken, detta som en symbolisk grej för att visa på möjligheterna som finns med att avlägsna koldioxid från atmosfären.
Ja det var som det låter både lite flummigt och lite kul alltihopa. Och eftersom jag skulle intervjua Rob Hopkins för klimatmagasinet Effekts kommande nummer, så tog jag med kameran och begav mig dit.
Rob Hopkins är medgrundare av Transition Town Totnes och Transition Network, och under intervjun den där dagen pratade han om en ny bok som han hade börjat skriva på. Boken, förklarade han, skulle handla om en av de viktigaste klimatåtgärderna som finns i dag, nämligen: vi måste våga föreställa oss den framtid vi vill ha.
Det där lät ju intressant. Och det tyckte Stefan Sundström också. Något år tidigare hade jag intervjuat honom för Supermiljöbloggen och då snackade vi faktiskt just om det där med behovet av positiva visioner. Sundström hade precis kommit med en ny bok då, Låtar, funderingar & bilder, och intervjun handlade om att miljöfrågorna verkade vara ett återkommande tema i ganska många av hans texter. I artikeln gick vi igenom fem av låtarna. Och om en av dem lät det så här:
Grön, grön, grön var min dröm om en stad
Skön, skön, skön var min sömn sen vaknade jag
Jag somnade in ibland röster och småungars skrattande skrik
Från gatan springande små fötter, folk satt och sjöng på ett fik– För några år sedan var jag i en stad i norra Italien. Jag sov i en lägenhet och på morgonen vaknade jag av att jag hörde röster på gatan. Det var barn som garvade, duvor, folk som sprang – det var en helt annan akustisk ljudbild än vad jag var van vid. Och det där var så jävla skönt och sövande. Det kändes så tryggt att vara omgiven av människor, och inte av en massa bilar och lastbilar.
Vind, vatten och sol smekte vår stad i min dröm
Vind, vatten och sol försörjde vår stad med värme och ström
Och tricken var gratis och alla som ville de fick följa med
Andra de cykla och knalla, men inte en bil fanns att se– Jag tror de flesta människor skulle vara för en sån här utveckling. Det är mest suv-ägarna som skulle freaka, som tycker det är deras mänskliga rättighet att få ta plats och köra sina bilar vart de vill.
– Jag flummade loss lite på nån sorts arkitektur också, där jag såg framför mig hur tunnelbanan skulle ha stora fönster som släppte in solljus ner i tunnelschakten, så att det sen kunde växa klängväxter upp längs väggarna.
Det glödde av grönt inne i tunneln, stora fönster som släppte in sol
Bergväggen var helt bespunnen, av klematis och kaprifol
Och folk hade tid för varandra, de såg länge på varann
Längs kajen så såg jag dom vandra, förälskade hand i hand
Just det där – att föreställa sig något bättre än det som är i dag och dessutom sätta ord på det – det menar Rob Hopkins är nyckeln om vi ska klara av att möta alla de kriser vi för tillfället står inför.
Problemet är dock att vi i dag fokuserar nästan helt och hållet på alla dystopiska scenarier, det vill säga på att allt i princip är på väg att gå åt helvete.
Och när väl några lösningar sedan föreslås, då handlar det mest om olika årtal, procentsiffror och temperaturmål, vilket inte är särskilt inkluderande, inspirerande eller för den delen heller särskilt handlingsskapande.
Rob Hopkins menar att det där måste förändras. För det är först när vi ser framför oss en annan mer positiv framtid, med massor av möjligheter och där olika tankar och idéer får samsas, som vi kan få den kraft som behövs för att också ta oss dit. Eller som han själv uttrycker det:
If we can imagine it, desire it, dream about it, it is so much more likely that we will put our energy and determination into making it reality.
Den där boken som Rob Hopkins pratade om under sitt besök i Stockholm fick till slut namnet From What Is to What If: Unleashing the Power of Imagination to Create the Future We Want. I januari kom den ut på pocket, drygt 200 sidor lång.
Själva huvudfrågeställningen som Rob Hopkins vill komma åt är hur vi ska kunna skapa större utrymme i samhället för fantasi och kreativitet. För det i sin tur kan skapa en grogrund för mer samtal och gemenskap. Och för handling och förändring.
Lösningen har han delvis hittat i de två små orden som finns med i bokens titel: what if.
På svenska blir väl tänk om det mest passande uttrycket. För tänk om vi kunde…
Ja vadå egentligen?
Den där frågan är bokens stora behållning, och den hamnar snabbt i läsarens eget knä. För vad skulle man egentligen själv vilja göra för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle (om det nu inte är ett valbart alternativ att sitta hemma och bara klaga i sociala medier på att politikerna/företagen/alla andra gör för lite för sent)?
Det är onekligen en väldigt viktig, och även lite småjobbig fråga att ställa sig.
Rob Hopkins, han har inte oväntat minst tusen idéer som han vill pröva på nu genast. Och han har i arbetet med boken dessutom pratat med en massa andra människor runt om i världen som är precis som honom – fyllda med idéer som de nu också försöker genomföra och förverkliga. Vilket i sin tur bidrar till att hela tiden skapa nya ringar på vattnet.
Det hela påminner lite om en annan sak som Stefan Sundström sa i den där intervjun för några år sedan. Sundström kom då in på att han var väldigt tidigt ute med att få solceller hemma, och att han därigenom, till skillnad från många andra, fick en mycket mer optimistisk syn på hela energifrågan. Han hade helt enkelt fått en annan berättelse att komma med, för han kunde ju nu föreställa sig något bättre, och han visste dessutom att det fungerade.
Så hur gick det med det?
– Jag bor ju ute på Ekerö, en moderatkommun, så jag fick mycket pikar i början och blev betraktad som en idiot. Nu kommer de ju krypande och frågar hur det funkar, och det är ju ändå jävligt bra.
Tre minnesvärda citat från boken:
- We need to become better storytellers in such a way that we can, through a variety of media, give people a visceral sense of what a positive future would sound, taste, feel and look like.
- I believe imagination is the only thing we have that is – or could be – radical enough to get us through, provided it is accompanied, of course, by bravery, and by action.
- The environmentalist and microbiologist René Dubos said that if we lived on the moon, our imagination would be as barren as the moon.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
Mer Rob Hopkins:
På måndag (22 mars) klockan 17.15 håller Rob Hopkins en webbsänd föreläsning arrangerad av Cemus. Läs mer på Facebook.
På robhopkins.net går det att ta del av podcasten: From What If to What Next?