Det finns en rätt intressant framtidsspaning med i Erik Fichtelius bok Aldrig ensam alltid ensam – samtalen med Göran Persson 1996–2006 (Norstedts).
I en av intervjuerna tänker nämligen Göran Persson högt om hur Sverige skulle kunna se ut i framtiden:
Om min politikergeneration ska formulera någonting av samma slag som Per Albin Hansson formulerade när han talade om folkhemmet, då är det naturligtvis på det här temat. Hur man i ett modernt och avancerat samhälle kan skapa en livsstil som inte fördärvar för dem som kommer efter oss. (…)
Den som lyckas beskriva det här så att det blir spännande och attraktivt kommer att sätta dagordningen för lång tid framöver. Det land som lyckas gå i täten här och göra någonting konkret och praktiskt, och visa att det inte bara är tagelskjortan på utan faktiskt ett ganska trevligt och gott liv, kommer också att ha enorma kommersiella fördelar av det. Vi ligger här i frontlinjen någonstans, på väg att bryta igenom. Jag vet inte exakt hur det här ska göras eller formuleras, men hela min politiska intuition säger mig att här ligger möjligheten, här ligger uppgiften.
Ja den där intervjun gjordes för 25 år sedan. 1996. Kort efter att Göran Persson valts in som partiledare på Socialdemokraternas extrakongress och för första gången lyft det som så småningom kom att gå under benämningen bygget av det gröna folkhemmet.
Året nu är som bekant 2021, och författaren Jens Lapidus har en minst sagt annorlunda framtidsspaning att komma med. Han har nyss utkommit med boken Paradis City (Albert Bonniers Förlag), och i den har han lekt med tanken att Sverige skulle ha tappat greppet om det mesta, allt från kriminaliteten och klassklyftorna till självaste klimatförändringarna.
I en intervju med Dagens Nyheter häromveckan sa Lapidus:
– Boken är ett skräckexempel på ett extremt Sverige där vi har övergivit folkhemstanken totalt.
Det är alltså en ganska mörk och dystopisk framtidshistoria som Lapidus har knåpat ihop. Exempelvis de bostadsområden ute i förorterna som anses ha för hög andel arbetslösa och kriminella, de kallas nu för ”särområden” och dessa områden har de styrande politikerna beslutat att sätta sju meter höga murar runt, så kallade ”trevnadsdelare”.
Största särområdet i Sverige är Järva, som i folkmun går under namnet Paradis City.
Och i allt detta finns förstås början till en spännande berättelse. I Agneta Sjödins podd Så in i själen, sa Lapidus nyligen så här om sin bok:
– Det här är i någon mening en svensk litterär version på Flykten från New York – konceptet att ett väldigt stort område nästan blir som ett fängelse för människor, och att en person måste in i det området och göra något, rädda någon.
Som vanligt vad gäller Jens Lapidus böcker så är det ett snabbt tempo, rapp dialog och fartfylld action. Att det sedan krävs en lång rad slumpartade och närmast otroliga händelser för att de olika historierna ska kunna gå ihop på slutet spelar egentligen inte så stor roll. För det här är trots allt ren och skär underhållning, och boken som är lätt att fastna i läser man därför ut på några få timmar.
Men Jens Lapidus är nu för första gången också inne och tassar på miljö- och klimatområdet, och hur klarar han sig där egentligen?
Här ska visserligen först sägas att Lapidus inte är helt främmande för ämnet – exempelvis pikade han på ett roligt sätt Vattenfall och brunkolsförsäljningen i boken Sthlm delete för några år sedan – men i Paradis City är det ändå betydligt mer som har med dessa frågor att göra.
Och här i Lapidus framtida Sverige har vi dessvärre inte alls tagit miljö- och klimatfrågorna på tillräckligt stort allvar.
Vädret, det är nu galet mest hela tiden, och det verkar de flesta av människorna också vara. Politikerna bryr sig inte nämnvärt om någonting alls. Allmänheten klagar bara. ”Klimattjatarna” säger ”vad-var-det-vi-sa”. Det finns en massa olika terrorgrupper också, varav en är en hemlig och våldsam motståndsgrupp kallad Rörelsen, som bland annat slår till mot ”klimatförrädare” och ”mot allt som påskyndar kollapsen”.
Rörelsen menar att det ”råder nödläge för klimatet och jordens arter”, och man har samlat sig bakom åtta krav, bland annat att ”klimatutsläppen måste bli netto-noll”.
Allt det här får man reda på rätt tidigt in i boken. Och som läsare väntar man därför på mer. För vad är det här för typer egentligen?
Men så mycket mer om Rörelsen blir det tyvärr inte.
Det är lite som att Lapidus hela research bestått i att han kollat på Extinction Rebellions hemsida och läst att ”regeringen måste utlysa nödläge för klimatet och jordens arter” och att Sveriges klimatutsläpp måste minska ”till netto-noll”. Och sedan att han bara nöjt sig med det. För det är knappt någon i boken som pratar om de här frågorna, trots att situationen stundtals verkar närmast akut med torka och översvämningar om vartannat.
Och detta är på sätt och vis den stora missen i boken. För Jens Lapidus hade faktiskt kunnat ta sig an de här frågorna som ingen annan. Med tanke på hur snackat annars går i boken hade det kunnat bli oförglömlig klimatlitteratur här. Det händer faktiskt på något enstaka ställe, exempelvis när en av karaktärerna i boken uttrycker det som att ”vi är fackade allihop, det spelar ingen roll vad vi gör”.
Men varför sker det inte oftare? Lapidus skulle ju hur lätt som helst kunna sätta ihop de roligaste av meningar här.
För tänk exemplen nedan, där varje början är påhittad, men där slutet är vanligt förekommande citat hämtade från boken:
- Budskapet från forskarna ”var tungt som betong”.
- Den senaste klimatrapporten ”landade som en stor säck med hårt packat kokain”.
- Utsläppen måste minska med ”tuzen procent”.
Ja ni fattar!
Så blir det en fortsättning på Paradis City, då är ändå önskemålet att Lapidus låter några av sina karaktärer få diskutera de här frågorna lite mer ingående. Det skulle höja betyget ett snäpp direkt.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Ibland blev hon sorgsen när hon tänkte på barndomens vita vintrar, skridskoturerna med pappa, pulkaåkningen med mamma. Något viktigt för det här landets själ hade kanske gått förlorat, snön skulle aldrig komma tillbaka i Stockholm.
- Hon tänkte på sin pappa igen, hur han försökte följa med i utvecklingen men stannat vid ungefär samma tidpunkt som när de döpt om Sergels torg till Greta Thunbergs torg och börjat odla vin i Upplands Väsby.
- Att kunna dricka vattnet direkt ur kranen – och veta att det skulle smaka perfekt – det var fortfarande en svensk lyx få andra länder kunde tävla med. Kanske var gott och gratis dricksvatten den sista USP:en för Sverige.
Bokdjurets betyg: 3 (av 5)
