Perfekt tajming – frågan om geoengineering är högaktuell

Sverige kan snart stå som värd för kontroversiellt experiment.

Foto: Anders Hellberg

I sommar planerar forskare vid Harvard i USA att genomföra ett experiment kring så kallad solstrålningsmodifiering.

Och det här vill de göra i Sverige av alla ställen. Till sin hjälp behöver de statligt ägda Swedish Space Corporation (SSC) och rymdbasen Esrange Space Center som ligger några mil nordost om Kiruna.

Media har sakta men säkert fått upp ögonen för den här frågan. Bland annat skrev nyhetsbyrån Reuters om det hela i december förra året medan The Guardian gjorde en längre artikel nu i februari. Även Svenska Dagbladet och Extrakt har nyligen skrivit om det planerade experimentet, och i Dagens Nyheter medverkade för bara några dagar sedan den amerikanska aktivisten och författaren Bill McKibben med en text på kultursidorna relaterat till detta.


SMHI:s hemsida finns en lättbegriplig bakgrund till själva ämnet. Bland annat står här:

Begreppet “geoengineering” (GE) avser en storskalig och avsiktlig manipulering av en planets klimat. Det har på senare år kommit att användas för att beskriva olika tänkbara tekniska ingrepp för att stoppa den pågående uppvärmningen av jorden (klimatförändringen). Ett annat ord för det senare är “climate engineering” (CE).

Tanken med experimentet uppe i Kiruna, det är att bättre förstå hur det skulle gå till att släppa ut partiklar i stratosfären tänkta att reflektera bort solstrålning.

I juni vill forskarna dock bara testflyga en ballong på hög höjd. Först i ett senare skede skulle det handla om att faktiskt släppa ut något, och då skulle det handla om kanske något kilo kalciumkarbonat och så småningom möjligen också svaveldioxid (som oxideras i atmosfären och bildar svavelsyra), vilket i de här små mängderna inte innebär några egentliga miljöproblem.

Men många menar ändå att detta är en extremt problematisk väg för mänskligheten att nu slå in på. I ett gemensamt brev (pdf) till den nämnd som ser över ärendet skriver bland annat Naturskyddsföreningen och Greenpeace att:

Stratospheric Aerosol Injection research and technology development have implications for the whole world, and must not be advanced in the absence of full, global consensus on its acceptability.


Det planerade experimentet i Kiruna, kallat SCoPEx, omnämns också i ett av kapitlen i Elizabeth Kolberts nya bok Under a White Sky: The Nature of the Future (släpps på svenska i höst av Volante med titeln Under en vit himmel).  

Kolbert, som tidigare skrivit Det sjätte utdöendet (Volante), har onekligen en näsa för vilka frågor som ser ut att bli viktiga framöver.

”SCoPEx”, skriver hon i sin nya bok, ”would represent the first rigorous field test – or, if you prefer, sky test – of the concept, and there’s been a lot of opposition to letting it get off the ground”.

Hennes bok, som är på 200 sidor ungefär, är skriven i reportageform, där några av texterna tidigare har publicerats i The New Yorker. Och det är en väldigt spännande blandning av exempel som hon lyfter, där geoengineering bara är ett – men där allting i grunden handlar om att vi människor nu behöver (ofta till extrema kostnader) gå in för att försöka rätt till fel i naturen som vi i någon mening själva har skapat.

Just det där är ju dessvärre en av människans styrkor. För genom hela vår historia har vi ställts inför problem som vi har försökt att lösa. Ofta har vi lyckats och då har situationen blivit bättre. Men ofta har vi samtidigt, genom dessa nya lösningar, också lyckats skapa helt nya problem. Eller som Elizabeth Kolbert uttrycker det:

Atmospheric warming, ocean warming, ocean acidification, sea-level rise, deglaciation, desertification, eutrophication – these are just some of the by-products of our species’s success.


I Under a White Sky är fokus främst på USA, men själva problematiken som lyfts kan ändå ganska lätt översättas till svenska förhållanden.

Elizabeth Kolbert har en journalists glasögon på sig genom hela boken. Så det är mer att hon undersöker fenomenet med att människan försöker kontrollera naturen och rätta till sina fel, snarare än att hon själv tar tydlig ställning för eller emot några av de åtgärder som satts in eller planeras för. Och det är välkommet. För det här är ofta extremt svåra frågor som många skulle behöva fundera både ett och två varv kring innan ett tydligt ställningstagande görs.

När det gäller just geoengineering så citerar Kolbert exempelvis en person som jobbar med frågan och som ska ha uttryckt sig på följande ganska rättframa sätt: ”We live in a world where deliberately dimming the fucking sun might be less risky than not doing it.” Men som Kolbert därefter själv konstaterar: hur vet vi att vi inte bara skapar nya problem om vi gör detta? ”[Y]ou have to imagine not only that the technology will work according to plan but also that it will be deployed according to plan. And that’s a lot of imagining.”  

Med tanke på de utmaningar mänskligheten står inför lär de här frågorna dock knappast bli mindre viktiga framöver. Så det är nog därför lika bra att försöka sätta sig in i dem. Och Elizabeth Kolberts bok är utan tvekan en bra start för den som vill förstå sig på vad det hela handlar om.   


Tre minnesvärda citat från boken:

  1. If control is the problem, then, by the logic of the Anthropocene, still more control must be the solution.
  2. I was struck, and not for the first time, by how much easier it is to ruin an ecosystem than to run one.
  3. This has been a book about people trying to solve problems created by people trying to solve problems.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)