Det senaste året har inneburit en rejäl utmaning för medierna runt om i världen, inte minst i att man har behövt ställa om hela det journalistiska maskineriet.
Som här i Sverige:
Först rapporterades det i notisform om ett okänt virus som dykt upp borta i Kina. Det fanns inte särskilt mycket information om viruset; ingen visste riktigt hur farligt det var och ingen visste heller om fler länder skulle drabbas i någon större utsträckning.
Inte blev frågan lättare att bevaka då experterna på området ofta verkade vara ganska oense om hur man på bästa sätt skulle kunna hindra viruset från att spridas. Samtidigt fanns det gott om tyckare som var tvärsäkra på sin sak och som gärna uttalade sig i media.
Till råga på allt hade många mediehus sedan lång tid tillbaka skurit ned på sina verksamheter och gjort sig av med reportrar som specialiserat sig på vetenskap, medicin och hälsa, så nu blev det därför många gånger allmänreportrar som sattes att bevaka detta minst sagt komplicerade ämne.
Men sedan gick det undan med en rasande fart. Det dröjde som bekant inte särskilt lång tid innan det stod klart att detta inte var vilken fråga som helst. Nej Covid-19-krisen skulle inom bara några månader komma att påverka i princip allt och alla i samhället. Och därmed hade frågan också fått bäring på egentligen all nyhetsbevakning. Plötsligt hade vi en situation där alla journalister och alla redaktioner behövde förstå vad som höll på att hända.
Ja ungefär som med klimatkrisen alltså.
Alan Rusbridger skriver i sin nya bok:
In four months we had a compressed version of how climate change has been playing out in the media over four decades. Ignore; deny; underplay; ghetto-ise; marginalise; question; disparage; balance; shrug; pay attention; pivot; reassess; jump.
Alan Rusbridger var The Guardians chefredaktör i 20 år; mellan 1995 och 2015. Under de här åren var han direkt inblandad i nyhetsrapportering som andra redaktörer bara kan drömma om. På sin hemsida skriver han bland annat:
The last five years of editing saw the Guardian breaking many stories that were followed up globally, including the Wikileaks diplomatic cables revelations; the phone-hacking story which saw News International journalists jailed; disclosures about illegal torture and rendition; tax avoidance; toxic-dumping by Trafigura; and, in 2013, the Edward Snowden disclosures about mass surveillance.
Rusbridger har inte oväntat fått mängder av priser för sitt arbete. Exempelvis var han i Sverige 2014 för att ta emot The Right Livelihood Award.
Han har skrivit flera böcker också. Häromåret kom han med den mycket läsvärda biografin Breaking News – The Remaking of Journalism and Why It Matters Now.
Men uppenbarligen har Alan Rusbridger haft ännu mer att säga om sitt favoritämne: medier och journalistik. Och den här gången har han samlat sina tankar i boken News and How to Use It – What to Believe in a Fake News World.
Det hela är en sorts ordbok, en journalistikens A-Z, som består av drygt 100 ord/uttryck/namn/händelser som Rusbridger ger sin syn på. Ibland är det endast korta kommentarer på några rader, ibland är det i form av längre essäer.
Climate change är inte oväntat ett av orden som finns med under bokstaven C. Det är också det ord som ges störst utrymme i boken, med tolv sidor. Och det är här som Rusbridger poängterar att det finns en hel del likheter mellan Covid-19-krisen och klimatkrisen, i alla fall rent journalistiskt:
The greatest long-term crisis of our time is, naturally, the greatest challenges for the news. How can it be reported accurately? What attitude should a newsroom take? What proportion of the news should be dedicated to it?
Men frågan om hur journalistiken ska ta sig an klimatkrisen återkommer också på flera andra platser i boken. Exempelvis när Rusbridger ger en rejäl känga till andra redaktörer som fortsatt väljer att ge utrymme till klimatförändringsförnekare. Visst, att publicera texter från dessa tokstollar kanske ger ett och annat välbehövligt klick och lite extra interaktion på de sociala plattformarna. Men problemet, argumenterar Rusbridger i sin bok, är att medierna genom detta bidrar till att ge förnekarna en trovärdighet, detta eftersom medierna i alla andra sammanhang gör klart att det som publiceras hos dem ska vara sant och relevant. Eller med Rusbridgers ord:
Journalism position itself as a safe harbour in a world of information chaos, a defence against fake news. It is hard to reconcile this self-image with the lionising of a figure who regularly peddled fakery and ignorance.
Alla som är intresserade av samhällsfrågor i allmänhet och journalistik i synnerhet lär ha stor behållning av att ta sig an Alan Rusbridgers bok. Vissa delar av News and How to Use It är visserligen mer relevanta för en brittisk publik, och upplägget med ordboken gör också att det kan bli lite hackigt stundtals vad gäller tempot.
Men detta uppvägs å andra sidan av att man som läsare lär sig väldigt mycket, inte minst om journalistikens själva uppdrag, samt om dess utmaningar, styrkor och egenheter. För Rusbridger, med den bakgrund han ändå har inom media, vet onekligen vad han pratar om, och han gör det på ett både engagerat, roligt, smart och lättsamt sätt. Han är lite som en trollkarl som förklarar sina bästa tricks för publiken, och som läsare tänker man därför ofta att: aha, det är så det funkar.
Tre minnesvärda citat från boken:
- There will be a special place in journalistic hell for Fox News and its initial torrent of Trump-echoing propaganda.
- In an age of information chaos, a good newsroom is, to me, as essential as the police force, the hospital, the fire station or the prison.
- As the BBC put it: ’You do not need to include outright deniers of climate change in BBC coverage, in the same way you would not have someone denying that Manchester United won 2-0 last Saturday. The referee has spoken.’
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
