“Gruvan har blivit platsen för en avgörande strid om framtiden”

Äntligen en bok som lyckas fånga den svenska gruvkonfliktens komplexitet.

Foto: Andres Hellberg

En av de viktigaste segrarna för miljörörelsen i Sveriges är utan tvekan när man gick vinnande ur striden om Ojnareskogen.

Åsa Romson, som i egenskap av miljöminister spelade en avgörande roll för att området till slut kunde skyddas, ägnar ett helt kapitel åt frågan i sin bok: Mina 15 år i miljöpolitikens tjänst (Sjösala förlag). Bland annat skriver hon så här om varför frågan ansågs så viktig:

Många kände att det var dags att bryta praxis i Sverige, den som sa att gruvbrytning alltid vinner över att skydda miljön. I det ljuset var Ojnare ytterst en strid om hela Sveriges miljöskydd.


Något nytt kalkbrott i det skyddsvärda området på norra Gotland blev det alltså inte. Samtidigt finns det i dag gott om liknande gruvkonflikter runt om i Sverige, från Skåne i söder till Norrbotten i norr. För att inte tala om i resten av världen.

Marcus Priftis. Foto Sofia Runarsdotter.

Det här är också något som författaren och frilansskribenten Marcus Priftis har tittat närmare på. I höstas kom han ut med en bok i ämnet: Brytningstid: Hur gruvan blev en ödesfråga (Natur & Kultur).

Brytningstid är en lättläst men samtidigt väldigt informativ reportagebok på 300 sidor. Marcus Priftis lyckas här sätta in gruvfrågan i ett både historiskt, tekniskt och politiskt sammanhang, och han lyckas också med konststycket att blanda rena faktauppgifter med intervjuer och egna reflektioner. I bokform kan sådant lätt skära sig, men här fungerar det fint.

Marcus Priftis har journalisthatten på under egentligen hela resan, och hans nyfikenhet för de här frågorna gör att det är enkelt att följa de olika spår som boken kastar sig mellan. Hans vilja att söka de bästa argumenten från alla inblandade gör också att man som läsare ständigt utmanas. För det lät ju bra, det som den personen sa, tänker man. Tills nästa person kommer och fullständigt slår omkull argumenten. Ja innan en tredje person då kommer och …

En av de svåraste sakerna med just gruvfrågan är nämligen att den inte är så svart-vit som man först kanske tror. Visst är det så att miljöintressen ofta står mot näringslivsintressen – det vill säga: ska vi skydda naturen för framtida generationer eller ska vi utvinna det som finns i marken och därigenom skapa en massa jobb inom råvaruindustrin samt intäkter för Sverige här och nu?

Så ser ju själva huvudkonflikten ut.

Men miljöintressena kan också stå mot näringslivsintressena på det rakt motsatta sättet – det vill säga: ska vi skydda naturen och därigenom skapa en massa jobb inom turism och friluftsliv samt intäkter för Sverige här och nu, eller ska vi utvinna det som finns i marken och använda det till den gröna klimatomställningen i form av elbilsbatterier, solceller och vindkraftverk?

Ja det är verkligen inte lätt alla gånger att veta vad som är bäst för ekonomin respektive för miljön. Och det är inte särskilt konstigt att politiker både på lokal och nationell nivå har svårt att sätta ned foten när en gruvfråga väl hamnat på deras bord för beslut.

Marcus Priftis gör den här våndan begriplig. Han konstaterar exempelvis i ena kapitlet att det som ändå talar för att vi borde öppna nya gruvor i Sverige är att vi annars måste importera samma material från länder med sämre miljö- och arbetslagstiftning, så som Kina eller Kongo.

Det som samtidigt talar emot, konstaterar han i nästa kapitel, det är att vi därigenom fastnar ännu mer i målet om den ständiga tillväxten vilket på sätt och vis ligger bakom dagens slit- och slängsamhälle. I stället hade Sverige kunnat börja jobba mycket mer aktivt i andra änden, det vill säga försöka minimera resursbehovet genom återbruk och återvinning, samt genom strängare krav på produkters livslängd och genom att skapa ett smartare samhälle som inte kräver att alla exempelvis äger sin egen bil.

Till den här redan svåra ekvationen ska förstås också läggas samernas rättigheter. Många av gruvorna, både gamla, nuvarande och planerade, ligger i områden viktiga för renskötseln. Och med den mörka historia som Sverige haft då det gäller hur samerna har behandlats genom åren, så kan man snabbt konstatera att arbetstillfällen och naturvärden långt ifrån är det enda viktiga att ta hänsyn till när det gäller gruvfrågan. Det handlar nämligen också om hela den samiska kulturens fortlevnad.

Här är det bara att hålla med Marcus Priftis, som i boken skriver att “gruvan har blivit platsen för en avgörande strid om framtiden”, och som några sidor senare tillägger: “här bryts utveckling mot bevarande, global miljö mot lokal natur, centrum mot periferi, och nuet mot framtiden”.


Ja, Brytningstid är helt klart en passande titel i sammanhanget. Och boken är också nära att få ett högsta betyg. Men det är några saker som fattas.

Dels saknas framför allt en karta över Sverige som pekar ut de områden som nämns och som besöks av Marcus Priftis. Nu blir det stundtals lite förvirrande var han är någonstans och vilken gruva han pratar om. Även ett antal bilder hade gjort det lättare att ta till sig sådant som står i texten, exempelvis om gruvornas storlek eller om hur utvinningen går till på olika platser i världen. Det hade också varit intressant att se bilder på områden som i dag hotas av exploatering, samt se bilder på gamla gruvor som återskapats till naturområden.

Dels är det också synd att Marcus Priftis, som i arbetet med boken har intervjuat ett fyrtiotal personer, inte tagit detta ända upp till regeringsnivå. Hans å ena sidan, å andra sidan hade tjänat på att höra också ansvariga ministrar resonera kring de här frågorna. Även en före detta miljöminister som Åsa Romson hade nog varit spännande att intervjua. I hennes bok framgår det ju väldigt tydligt – inte minst i fallet kring Ojnareskogen – hur de båda regeringspartierna stundtals kommit in i förhandlingarna från två helt olika håll. Något som också gör de kommande åren väldigt intressanta att följa.

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. I värdekedjans ena ände byter vi mobiltelefon vartannat år, i den andra änden är de moderna slavarna fjättrade till Kongos rödbruna jord.
  2. I Guatemala kan en journalist bli mördad för en fråga om gruvans miljöpåverkan. I Garpenberg får jag direktnumret till gruvans högste chef.
  3. Samhället har rivit det gamla kontraktet. De forna basnäringarna har automatiserats och effektiviserats för att klara sig i den globala konkurrensen. Jobben går till maskinerna och vinsterna till aktieägarna någon annanstans.

Bokdjurets betyg: 4 (av 5)