Luftföroreningar i form av små partiklar är ett miljöproblem som diskuteras lite då och då här i Sverige. Vilket så klart är bra. Partiklarna kommer bland annat från vedeldning i bostäder, från industrier och från vägtrafik. Och när vi människor andas in luft så kan de där partiklarna ta sig in i kroppen och ställa till rejäl oreda.
På Naturvårdsverkets hemsida kan man läsa:
Korttidsexponering för relativt höga halter av partiklar kan orsaka andningsbesvär och andra luftvägssymtom, men även hjärt- och lungsjukdomar samt förtida dödsfall. Däremot kan långtidsexponering för redan låga halter av partiklar orsakar bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar och lungcancer. Partiklar har särskilt stora negativa effekter på barns hälsa. De orsakar till exempel astma och försämrad lungutveckling hos barn.
I Sverige har vi mål att hålla oss till vad gäller luftföroreningarna. Och så har vi olika mätstationer utplacerade. När det kommer till de minsta partiklarna – så kallade PM2,5 – ska dygnsmedelvärdet exempelvis inte överstiga 25 mikrogram per kubikmeter luft.
Det här kan dock jämföras med ett sådant där riktigt worst case som ibland nämns i debatten. Bland annat UNICEF varnade häromåret för de extremt höga halterna av luftföroreningar i Mongoliets huvudstad Ulan Bator, där hälften av landets barn bor:
During peak hours, extremely high levels of air pollution have been reported. For example, on 30 January, 2018 at 5am, the monitoring station at Baruun 4 zam reported levels of PM2.5 pollution at 3,320 micrograms per cubic meter —133 times above WHO recommendations.
Det är väl kanske inte så konstigt därför att just luftföroreningar spelar en viktig roll i boken Dzud – klimat, kol & kyla i Mongoliet (Rongo förlag). ”Världens mest diskreta massmördare” kallar journalisten och författaren Klas Lundström dem för, vilket är en träffsäker formulering.
Problemet är givetvis störst för de som bor i Mongoliets städer, där förbränningen av kol till industrier, uppvärmning och matlagning innebär ett stort hot mot hälsan.
För landets stäppnomader är luften bättre. Men här är det i stället klimatförändringarna som ställer till stora problem i dag, inte minst med torra somrar och extremkalla vintrar. Det är också här som titelordet dzud kommer in. Det handlar om ”oregelbundna klimatförhållanden och markförutsättningar”, alltså hur det har blivit betydligt svårare att läsa av både vädret och landskapet.
Och det i kombination med en ökad boskapspopulation som bidragit till erosion och missväxt, sämre tillgång till betesmarker samt i förlängningen höjda foderpriser, har skapat något av en perfekt storm ute på landsbygden, vilket tvingar många att flytta in till städer som just Ulan Bator för att pröva lyckan där i stället.
Till högen av problem kan läggas gruvjättarna som jagar de enorma kolreserver som finns gömda i marken lite här och var i landet. Ja, det talas enligt Klas Lundström om en ”resursförbannelse”. Det vill säga en statskassa som är beroende av gruvbolagen som både bryter det eftertraktade kolet och skapar arbetstillfällen, samtidigt som det är landet och den egna befolkningen – inte minst arbetarna själva – som drabbas hårt av gruvbolagens framfart och av förbränningen av det som kan plockas upp ur jorden.
Dzud – klimat, kol & kyla i Mongoliet är närmast att likna vid ett klassiskt utrikesreportage i bokform. Här får läsaren följa med till ett relativt bortglömt land på andra sidan jorden och stifta bekantskap med allt från miljöer, människor och mat, till seder, språk och samtalsämnen, som vi väldigt sällan annars får tillfälle till.
Dzud består av hundra sidor text ungefär, och avslutas med ett tiotal bilder i svartvitt tagna av fotografen Fredrik Lerneryd. Det är således en både lättläst, lärorik och tänkvärd bok att fastna i.
Stundtals kanske landets historia beskrivs på ett lite väl snårigt sätt, och en mer detaljerad karta än den som finns uppskissad i bokens början kan vara bra att ha vid en läsning.
Men upplägget att blanda på plats-observationer, exempelvis hemma hos en familj vid vedspisen eller hos arbetarna vid en kolgruva, med att zooma ut och diskutera kolets historia eller världspolitik i form av Kinas roll i Mongoliets utveckling, det är helt klart ett vinnande koncept för att hålla läsarens intresse uppe. Att det dessutom finns bilder att kika på, som dessutom inte är fint tillrättalagda utan i stället lyckas fånga den där gråa och hårda vardagen, gör att det enklare går att leva sig in i den här världen, som både är så nära vår egen, men samtidigt så väldigt långt borta.
Tre minnesvärda citat från boken:
- Accelererande klimatförändringars ekologiska och sociala rubbningar av stäpptillvaron har gett upphov till en hemlängtan efter ett hem som försvunnit.
- »Chefen har inte råd att betala mig annat än i kol. Och jag får åtminstone tillräckligt med dagligt kol för att kunna laga mat och hålla familjen varm med.«
- Oräkneliga hälsovådliga luftpartiklar – så kallade PM2,5-partiklar och främst resultatet av avgaser och bränt kol – skyler för solen som i sitt präktiga farväl bakom bergen mer påminner om en glödlampa än allsmäktig stjärna i sina bästa år.
Bokdjurets betyg: 4 (av 5)
