Tre skäl att läsa Mattias Goldmanns bok

Och tre saker som han kunde ha gjort bättre.

Foto: Anders Hellberg

Den som har för vana att läsa Mattias Goldmanns debattartiklar vet att han nästan alltid använder sig av samma, rätt smarta, upplägg.

Har han några få viktiga saker att säga, då är rubriken ofta något i stil med: ”Tre exempel på …” eller ”Tre avgörande frågor för …”.

Har han däremot lite mer att säga, då är det: ”Fem områden som …” eller ”Fem huvudskäl att …”.

Och har han mycket att säga, då är det: ”Tio punkter som …” eller ”Tio anledningar att …”.

Frågan var därför hur Goldmann skulle göra nu när han hade jättemycket att säga – nu när han i stället för en debattartikel skrivit en hel bok, på över 300 sidor.

Skulle det bli: ”Tusen saker som…” alternativt ”Fem hundra argument för…”.

Eller skulle det bli för mycket av det goda?

Nja, det där med siffror är trots allt Goldmanns hemmaplan, det får man ändå ge honom. Och förstås löste han detta dilemma på ett finurligt sätt. Genom att ta avstamp i de sju dödssynderna – lust, lättja, girighet, vrede, avund, högmod och frosseri – hittade han ett både praktiskt och effektivt upplägg för bokens kapitelindelning. Och därifrån har det förmodligen varit en ganska enkel resa för honom att först skriva ihop allt det han har velat säga, sedan dela upp materialet i sju olika kapitel, för att därefter (mer eller mindre friktionsfritt) så att säga pressa in texterna under ”rätt” dödssynd.

Mattias Goldmann. Foto Peter Cederling

Kopplingen till de sju dödssynderna är onekligen ett kul och oväntat grepp. Men Goldmann, som det kommunikativa proffs han ändå är, hade nog lika gärna kunnat utgå från de sju dvärgarna i Snövit och kommit undan med det minst lika bra. Boken hade då kunnat heta något i stil med: Så räddar vi planeten genom att bete oss som Glader, Toker, Butter, Blyger, Kloker, Trötter och Prosit.

Nej, behållningen med Klimatsynda! ligger snarare i Mattias Goldmanns förmåga att skickligt fånga upp de ofta små och förbisedda detaljerna i det svenska miljöarbetet. Detaljer som mycket väl kan komma att bli helt avgörande för den omställning vi som samhälle nu har framför oss.

För att ta tre exempel på detta (vilket i sann Goldmann-anda också får fungera som tre bra skäl till att läsa boken):

  • Det finns ett både roligt och tänkvärt resonemang i boken om vad det egentligen är som avgör vem som blir ”bäst på klimatarbete”, exempelvis bland kommuner och företag. Slutsatsen som Goldmann drar är att det oftast är de där arbetsvilliga, envisa och modiga glaset är halvfullt-personerna nere på golvet som är nyckeln, inte det man annars skulle kunna tro, så som en maffig budget, en ledning som säger sig brinna för klimatet, eller en stor organisation med många anställda.
  • Överlag är det nog också företrädare för just kommuner och företag som lär ha störst behållning av den här boken. Men fler än så kan behöva påminnas om den viktiga poäng som Goldmann också gör, i att vi i det här läget inte får fastna i förlamande diskussioner om alla de larmrapporter som ständigt sköljer över oss. I stället måste vi på allvar komma vidare till nästa steg, där det handlar om att fokusera på ”action”, ”ledarskap”, ”handling” och ”lösning”.
  • Goldmann gör slutligen en väldigt bra poäng i att det finns ett behov av bredd i klimatarbetet. Vi påverkas alla av de människor som vi har runtomkring oss (i verkliga livet såväl som på skärmarna), så därför har var och en av oss också en roll att spela i omställningsarbetet, oavsett om vi vill eller inte och oavsett vilken roll i samhället vi har. Det är som Greta Thunbergs No one is too small to make a difference, men i Goldmann-tappning: ”Klimatkampen måste ha lika många identiteter som det finns lag i Premier League, artister på festivalen eller instagrammare att följa”.

Kritik då? Ja, det finns förstås också, om än inte så värst hård. Här kan vi for formens skull kalla det: tre saker som Mattias Goldmann hade kunnat göra bättre.

  • Goldmann hade med fördel kunnat ta ställning oftare. Många svårlösta frågor beskriver han endast med ett ovanifrånperspektiv, på bekvämt avstånd från själva striden. Som till exempel när han kommer in på den extremt infekterade frågan om skogen i Sverige och lite lättvindigt konstaterar att vi både behöver bruka den och bevara den.
  • Och när han sedan plötsligt sätter ned foten i en fråga – som när han upprört anmärker på en (kanske) lite slarvigt formulerad tweet från miljö- och klimatministern – då slarvar Goldmann dessvärre minst lika mycket själv. Citatet som han lyfter fram har ett ord kursiverat, trots att det inte går att kursivera ord på Twitter, och på så sätt förstärker han något som ministern inte avsåg att förstärka. Det är också oklart om det är hela citatet Goldmann har med eller om han har klippt i den ursprungliga tweeten så att det större sammanhanget fallit bort. Tittar man så i notförteckningen hänvisas till Twitter den 8 juli 2018, men söker man på Twitter kommer inte denna tweet upp. Dessutom, när det gäller nästan alla andra källhänvisningar i boken så skriver Goldmann ut webblänkarna (som ofta är flera rader långa), men i just i det här fallet blev det alltså bara ett datum. Det här är ingen stor sak i sig, men det känns lite som om Goldmann vill missförstå den där tweeten för att kunna göra sin poäng. Och som det heter i tv-serien The Wire: ”You come at the King, you best not miss”.
  • Den tredje saken att lyfta fram som kritik är mer en detalj i sammanhanget. För genom hela boken framställer Mattias Goldmann sig själv som en ganska vettig person, och inga problem med det förstås. Men så i slutet händer något oväntat. I ett kapitel kommer Goldmann in på hur positivt det är att mobiltelefonen ihop med appar som Spotify har kunnat ersätta behovet av alla dessa cd-skivor och tillhörande plastfodral som tidigare behövdes. Goldmann berättar att han på pendeltåget därför kan knacka någon på axeln som sitter och lyssnar på musik, och till den personen säga: ”Vilken klimathjälte du är!”.

Ja alltså, var ska man börja …

Att på det här sättet – lite skräckfilmsaktigt och dessutom i klimatets namn – hålla på och störa folk ute i kollektivtrafiken som har det gott och som sitter och lyssnar på musik i lugn och ro, det finns sju anledningar (minst!) till att Mattias Goldmann genast måste upphöra med det.

Mattias Goldmann under Almedalsveckan på Gotland 2016. Foto: Anders Hellberg

Tre minnesvärda citat från boken:

  1. Vi fick nog en tankeställare när vi i delar av vårt land gick direkt från höst till vår utan att passera vinter, eftersom det aldrig var kallt nog.
  2. Strider din verksamhet mot klimatlagar och Parisavtal så bör du skaffa dig en bra advokat, eller bättre upp: Ställ om snabbt som ögat!
  3. Även Greenpeace tycks överge gummibåtsaktivism som främsta påverkansmetod – om det är av strategiska skäl eller för att de aktiva börjar bli medelålders och bekväma av sig låter jag vara osagt.

Bokdjurets betyg: 3 (av 5)

Författare: Mattias Goldmann

Titel: Klimatsynda! Så räddar vi planeten med lust, lättja, girighet, vrede, avund, högmod & frosseri

Förlag: Volante

Utgivningsdatum: 2020-05-20